»Du?… Med dig var det naturligtvis en helt annan sak. Du har ju inte varit här i trakten förut. Om du varit det, så hade du resonerat som jag, det är jag säker på.»
»Den där Salandra är i alla fall en farlig karl», sade Jim fundersamt. »Det hade nog varit bäst för oss, om du skjutit ned honom tvärt på fläcken.»
»Jag är ingen bödel, svarade Bill. »För resten skulle det ha varit oklokt. Vi hade inte haft någon förskoning att vänta av de andra, ifall vi sedan råkat i deras händer. Nu kan man hoppas på en smula hygglighet, om vi skulle råka i hans händer.»
»Men hur skola vi nu bära oss åt? Här kunna vi inte stanna, och inte ha vi stor utsikt att komma långt utan hästar. Jag tänker inte på mig själv… jag kan nog stå ut med litet av varje, men Willy…?
»Ta det lugnt», avbröt honom styrman Bill. »Vi skänkte Salandra de där hästarna, men han skall få bestå oss andra i stället.»
»Hur menar du?»
»Vänta, skall du få se», svarade Bill. »Nu kunna vi ha pustat ut nog, och vi måste skynda oss. Vid det här laget har nog Salandra kommit underfund med, att jag dragit honom vid näsan. Kom med… och se till, att ni ha revolvrarna i ordning.»
Han gick före sina vänner in genom klyftan, som blev allt smalare och mynnade ut i en trång rämna, genom vilken man kunde se en skymt av himlen.
Bergen i dessa vulkaniska trakter äro ofta söndersargade på detta sätt, och just denna trakt var som en labyrint av klyftor, rämnor och väldiga klippblock.
Efter en stund voro de alla tre inne i den smala rämnan.
»Nu måste ni hålla er tysta», sade Bill med låg röst.
