80
»Aha, nu börjar jag begripa», mumlade Jim Blasco, »Det här artar sig att bli någonting i min stil…»
»Just det, ja», viskade Bill. »Men tyst nu.»
Han trängde sig ut genom bergsrämnan och varnade de andra med en åtbörd från att följa efter genast.
Strax därpå kom han emellertid tillbaka igen och vinkade åt dem att fortsätta.
Utanför den smala rämnan var en öppen plats, full av stora klippblock och stenar.
Willy hade svårt att undertrycka ett utrop av överraskning, då han kom ut. De befunno sig alldeles intill den plats nere i dalen, där Salandra slagit läger.
»Huka dig ned», viskade Jim till honom och drog ned honom bakom närmaste klippblock.
För honom var det ingen överraskning. Han hade gissat sig till Bills plan i samma ögonblick, som denne sagt åt honom att hålla revolvern i beredskap.
»Jag visste väl det», viskade Bill. »Jag såg, att de höllo på att laga i ordning middag, och då tänkte jag, att han nog lämnade några man kvar. Och tänk, vilken tur! Precis tre stycken! Hästarna stå bundna där framme. Dem skall du ta hand om Willy, medan Jim och jag tala ett par ord med herrarna vid lägerelden.»
De smögo sig framåt från klippblock till klippblock, och voro till sist helt nära de tre männen, som icke hade en aning om, att någon fara kunde hota.
»Upp med händerna!» röt Bill och höjde sina två revolvrar över kanten på ett klippblock i samma ögonblick, som Jim rusade fram med höjda vapen.
De tre männen lydde ögonblickligen. De stodo som lamslagna av bestörtning.
»Fort! Avväpna dem, Jim», befallde styrman Bill.
Jim var ej sen att följa uppmaningen. Willy hade under tiden rusat fram till hästarna och kom och ledde
