84
länge det är dager, kunna vi inte vara säkra. Men innan mörkret faller på, drar han sig nog tillbaka på den här sidan… det är säkrare för honom.»
Alla dessa anmärkningar kommo stötvis och med långa mellanrum under den snabba ritten. De passerade genom ett brett pass, där det gick betydligt bättre att komma framåt.
»Så där ja», utbrast styrman Bill efter en halv timmes ritt...» där framme ha vi floden. Nu gäller det att raska på utefter flodstranden, jag skall säga till, när vi äro framme vid vadstället.»
Han red om Jim Blasco och höll sig därefter före de andra för att visa vägen. De måste rida tätt intill strandbrynet, emedan detta var den enda framkomliga vägen. Branta bergssluttningar, klippor och stora stenar gjorde det omöjligt att komma fram någon annanstans,
»Men det skulle ju finnas skog på andra sidan», sade Jim Blasco och kastade en blick över till motsatta stranden, som var lika klippig och öde som den, de befunno sig på.
»Den syns inte nu», svarade Bill, »men den finns i alla fall ett litet stycke längre bort. Bara vi kommit över vadstället, så behöva vi inte rida långt, innan vi få syn på den.»
»Ja visst», mumlade Jim Blasco för sig själv, »det borde jag ha begripit. Om den gått ända ned till stranden, skulle det naturligtvis inte ha kunnat finnas någon väg där.»
Strax därpå voro de framme vid vadstället. Bill höll inne sin häst och drev den sedan ned i vattnet.
»Rid tätt efter mig», ropade han. »Vi göra oss ingen brådska… vi få inte låta hästarna halka. Passa noga på stenarna.»
Vare sig det nu berodde på, att Willy var trött efter
