dagens ansträngningar, så att han ej var så vaken och påpasslig som vanligt, eller det var på grund av hans ovana vid de mexikanska hästarna — alltnog, när han skulle driva ned sin häst i vattnet, bar det sig inte bättre, än att hästen halkade på den våta och hala berghällen och kom ned en smula hastigare, än som var avsett. Genom olyckstillbudet blev hästen skrämd. Willy försökte förgäves återvinna herraväldet över den. Den kastade om och skulle ta sig tillbaka upp på stranden, varvid den emellertid halkade ännu en gång och föll på sidan ned i strömmen.
Utan tvivel skulle det nu ha varit ute med Willy, om ej styrman Bill, som stannat nere i vattnet och hela tiden hållit ett vaksamt öga på honom, i sista ögonblicket gripit honom i kragen och ryckt honom ur sadeln. Samtidigt med, att han drog honom upp till sig och lät honom få plats bakom sig, drogs Willys vettskrämda häst med av den starka strömmen nedanför vadstället och försvann i virvlarna.
»Adjö med den», sade styrman Bill lugnt. »Vi kunna inte göra någonting för den stackarn… Det där var bra nära ögat.»
»Vi måste skynda oss… jag hör hästtramp», ropade Jim, som ännu var kvar uppe på stranden. »Vi måste skynda oss.»
»Håll fast i mig», sade styrman Bill till Willy och satte sin häst i rörelse. »Håll tungan rätt i mun, Jim, och följ tätt efter mig. Ge noga akt på strömdraget!»
»Var inte orolig för mig», svarade Jim nästan otåligt. »Skynda på bara!»
Salandra hade tagit sig fram genom den oländiga terrängen hastigare, än de anat, och i samma ögonblick, som de tre flyktingarna togo sig upp på motsatta stranden, var hela bandet framme vid floden.
»Hur skulle det vara», föreslog Jim Blasco, »om vi
