86
lade oss här bland klipporna och knäppte dem, allteftersom de försökte ta sig över?»
»Det är för riskabelt», svarade styrman Bill. »Vi ha inte ammunition tillräckligt.»
»Men det behövs nog bara några skott för att beta dem lusten att fortsätta.”
»Var inte så säker på det. Nej, det är bättre att ta det säkra för det osäkra. Vi fortsätta.»
Jim Blasco gjorde ej några vidare invändningar, utan följde efter Bill, när denne red in bland klipporna. Men han såg ej belåten ut. Han skulle helst ha sett, att han fått råda.
»Salandra har gevär han också», sade Bill i förklarande ton, när de hunnit ett stycke på väg, »och om någon av oss blivit träffad, har det inte varit så mycken glädje med att hejda dem.»
Jim svarade ej, utan manade på sin häst. Här var ej tid till långa förklaringar. Inom kort skulle banditerna ha hunnit över vadstället och sedan var det ej lätt att bibehålla försprånget, eftersom de nu bara hade två hästar.
Bill insåg också detta och satte av i sträckt galopp.
»Bara vi hinna över till andra sidan klipporna», sade han, »så är spelet vunnet. Lita på mig… jag skall dra Salandra vid näsan en gång till.»
Han hade knappt talat ut, förrän flera skott knallade bakom honom, och kulorna började vina runt omkring de tre flyktingarna.
»Vad var det, jag sade», mumlade Jim Blasco för sig själv och bet ihop tänderna.
Här fanns emellertid ingenting annat att göra än att bara rida på utan att bry sig om gevärsskotten. Om en enda kula träffade, var spelet förlorat, Men ännu var avståndet långt, och ännu fanns det en gnista av hopp.
I vildaste galopp susade de nedför en bergssluttning
