Hoppa till innehållet

Sida:Upp med händerna 1945.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

88

som han lyckades undgå att komma under hästen tillsammans med Willy.

När Jim sett, att hans båda vänner ej skadat sig i fallet, kastade han hastigt en blick omkring sig.

Båda motståndarna närmade sig från var sitt håll och avlossade skott på skott, medan de sökte betäckning bland klipporna. Salandra och hans folk befann sig dock betydligt närmare, och det såg redan ut, som om han skulle få övertaget.

Jim Blasco red fram till Bill och lutade sig ned över honom.

»Du behöver inte välja», sade han hastigt. »Det blir i alla fall, som du vill. Salandra har snart jagat bort de där fega stackarna. Du och Willy måste finna er i att hälsa på honom en gång till… det finns ingen annan råd. Jag skall försöka klara skivan åt er. Fort… ge mig kartan »

»Men Willy», började styrman Bill och såg undrande på honom.

»Jag kan inte ha honom som en black om foten, om jag skall kunna uträtta något. Jag skulle ha överlåtit den saken åt dig, om du inte haft en smula otalt med Estella…»

»Aha, nu börjar jag begripa», utbrast Bill. »Ja, det är kanske…»

»Skynda dig och ge mig kartan», avbröt honom Jim Blasco otåligt. »Jag har inte en sekund att förlora. Gör det så, att ingen ser det.»

Nu var det slut med Bills tvekan. Han såg, att det var hög tid, ty Salandra kom allt närmare, och kulorna slogo ned allt tätare omkring dem.

Hastigt drog han upp kartan oeh räckte den till Jim, som nästan ryckte den till sig, kastade om sin häst och jagade därifrån i vildaste fart.