Sida:Upp med händerna 1945.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
89

Han red inte rakt mot gendarmerna, utan försökte komma förbi dem ett stycke åt sidan.

Strax därpå veko gendarmerna undan. De hade ej så lätt att finna betäckning som banditerna, ty deras sida var mindre uppfylld av klippor. Det var tydligt, att Jim skulle få rätt i sin förutsägelse — de skulle dra det kortaste strået i denna strid om ett värnlöst byte.

Gendarmerna hade inte hunnit långt, förrän Salandra och hans folk redan voro nere i dalen. Steg för steg närmade de sig Bill och Willy, som lugnt stodo kvar bredvid den fallna hästen och väntade.

»Upp med händerna!» hörde de Salandras röst en stund därefter.

De båda flyktingarna lydde ögonblickligen.

»God dag, igen, herr general», sade Bill med ett bistert leende, »oeh tack för sist. Men nu är det nog bäst, att ni skyndar er. Jim Blasco från Texas rider där uppe med kartan!»

»Fort, hästarna!» ropade banditanföraren till sitt folk. »Vi måste sätta efter dem där uppe!»

Han lämnade några karlar kvar i dalen för att bevaka de båda fångarna, medan han själv steg till häst med de övriga för att förfölja gendarmerna.

Samtidigt med att han satte av uppför sluttningen, blev Jim Blasco från Texas omringad av gendarmer och förd inför polislöjtnanten. Hans försök att komma undan hade varit förgäves.