XI. Två ljusa gossar.
Löjtnant Pablo Estella skummade av raseri, när han så snöpligt blev dragen vid näsan av styrman Bill. Följd av dånande skrattsalvor lämnade han den saloon, där denna historia tog sin början, och steg till häst för att i spetsen för sina gendarmer ge sig ut på spaning efter styrman Bill.
Hela staden blev genomsökt, och vakter utposterades i närheten av styrman Bills bostad. Men denne stod ingenstädes att finna, Styrman Bill var och förblev spårlöst försvunnen.
Trött och missmodig begav sig den bålde löjtnanten tillbaka till huvudkvarteret och lät karlarna gå till vila. Han insåg det lönlösa i allt vidare sökande.
Han hade emellertid ej därmed uppgivit sin fasta föresats att lägga beslag på både styrman Bill och den värdefulla kartan. Till vinningslystnaden hade nu också kommit ett outsläckligt begär efter hämnd. Styrman Bill skulle få betala den smälek, han vållat honom.
Halva natten stannade han uppe och grubblade på, hur han skulle gå tillväga. Som ett vilddjur i bur gick han med stora steg fram och tillbaka i sitt rum och rökte den ena cigarretten efter den andra, tills hela rummet var fyllt av rök.
Då trummade det plötsligt på rutan, först sakta, sedan hårdare. Han tvärstannade och lyssnade.
