Petersson icke till folkskockningarne eller uppmuntrade till oordningar, utan sökte vid flera tillfällen att afstyra och förekomma dylika lagbrott, hvilket förhållande Petersson trodde Polisbetjenten Ekvall kunde intyga; att Petersson ifrågakomne afton jemte flera andra personer, hvaribland Petersson erinrade sig Norrmannen Träsnidaren Suber Odd, Bokhållaren Nilsson och Johan Magnusson, utanför vestra förstaden lyssnade till uppträdet vid Häradshöfdingen Fricks egendom, men att Petersson icke var der; att då under nämnde tid någon person, som Petersson icke kände, föreslog att de skulle gå till Handlanden Goldkuhl, hvilken uppgafs för tillfället vara vid Stattut, Petersson upprepat uppmaningen sålunda, att Petersson sagt ”vi kunna väl gå dit” eller ”skola vi gå till Goldkuhl”, men att Petersson genast besinnat sig och förklarat att sådant ”vore orätt”; samt att hvarken Petersson sjelf eller, såvidt Petersson hade sig bekant, någon annan infunnit sig vid Stattut den aftonen eller oroat Goldkuhl.
Härefter tillkännagaf Åklagaren att han, för att såsom vittnen i saken höras, inkallat Herr Hof-Rätts-Sekreteraren och Riddaren Gustaf Stridbeck, Herr vice Advokatfiskalen Henrik Rahmn, Magister Carl August Augustinsson, Bokhållaren Christian Carlsson, Inspektorerne Theodor Håkansson och Efraim Håkansson, Klädmäklaren Sven Larsson, Smedlärlingen Wilhelm Carlsson och förut afhörda vittnet Vagnmakarelärlingen Reinhold Sylberg, hvilken sednare äfvensom Kanslivaktmästaren Svensson och Smeden Söderström, tilltalade Himmelman begärde att få i saken höras.
Ofvanuppräknade till vittnen åberopade personer voro alla, med undantag af Smeden Söderström, närvarande och befunnos ojäfvige, hvarföre de, Sylberg på förut gången och de öfrige på nu aflagd ed, efter undfångna varningar, hördes särskildt och berättade:
113:o Herr Hof-Rätts-Sekreteraren och Riddaren Gustaf Stridbeck önskade först få anmärkt, att han väl sökt återkalla i minnet hvad han erfarit under de begångna våldsuppträdena, men att han numera redan förlorat för hågkomsten åtskilliga specialiteter, rörande både personer och händelser, som han bemärkt. Efter tillkännagifvande häraf, upplyste Hof-Rätts-Sekreteraren: att han, aftonen innan första folkskockningen egde rum utanför Handlanden Lindmans hus, hade af någon bland sitt arbetsfolk öster om staden hört omnämnas, huru det ryktesvis försports, att en större samling af arbetsklassen senare på dagen skulle mötas utanför Lindmans, troligen i anledning af de många spannmålsuppköpen. — Då vittnet fram på aftonen gick ut åt östra tullen, befanns verkligheten af förenämnde uppgift besannad, enär en stor hop arbetsfolk då inträffat utanför Herr Lindmans bostad, der vittnet väl då icke bemärkte några egentligen fridsstörande uppträden, men fann då t. f. Herr Borgmästaren Rudling inbegripen i samtal med åtskilliga personer och hufvudsakligast med en, som vittnet trodde vara Stenroddaren Carlsson, hvilken yttrade sig i högljudda ord och syntes vara välplägad. Folksamlingen åtskiljdes kort efter vittnets ankomst.
Angående tilldragelserna påföljande dags förmiddag hade vittnet ingen kännedom, såsom då hela tiden anställd i tjenstgöring på K. Hof-Rätten. Om eftermiddagen hade vittnet ända till skymningen varit sysselsatt med anordningarne för en till dagen derpå utlyst auktion, men under tiden erfarit, att sammanträde hölls å Rådhuset med en del af stadens invånare, med anledning af ytterligare befarade oroligheter för aftonen, hvarför vittnet ansåg sig uppmanad att gå dit, men möttes i Rådhustrappan af en mängd personer, som, efter nyss förut slutadt sammanträde, nedgingo på stora torget, för att formera öfverenskommen patrull. Till denna patrull anslöt sig vittnet genast; men som en obetydlig folksamling samtidigt stannat vid Hans Excellens, Friherre Gyllenhaals förr egda hus, och man förmodade att denna samling utgjordes af Husqvarnaboer, gick vittnet fram till densamma, i ändamål att undersöka förhållandet. På vittnets fråga i ämnet erhölls svar i temligen snäsig ton af en för tillfället mycket exalterad person, klädd i brungrå rock och med långt ljust hår. Hvad som då svarades har undfallit vittnet, men detta hörde samme person, den vittnet tror sig igenkänna hafva varit nu tillstädesvarande, häktade och tilltalade Smeden Lönnegren yttra till Herr Rådman Elfström, som tillkom och anmanade de närvarande att åtskiljas: ”jag har ännu många göromål eller uträttningar för dagen, innan jag går hem och är ingen redo skyldig för hvad jag ämnar företaga”. Då vittnet återkommit till patrullen och åtföljt densamma till Herr Lindmans, befanns en ännu större folksamling än förra aftonen skockad derutanför och hade dervid så tillgått, som Herr Borgmästaren, Assessorn Askers embetsberättelse närmare omförmäler. När patrullen, efter af Herr Assessorn skedda uppmaningar till stillsamhet, ordning och laglydnad, aflägsnat sig, hade vittnet qvarstannat och begifvit sig in i folkhopen, för att enskildt uppmana i enahanda syftning, hvarmed vittnet förmodat sig kunna uträtta något godt, derför att vittnet många år, i följd af sina åtskilliga befattningar i detta samhälle, haft mycken beröring med arbetsklassen och af densamma städse bemötts med förtroende och höflighet. De medlande och öfvertalande ord, som vittnet då framställt, afhördes uppmärksamt och upptogos väl af flera bland arbetskarlarne, som i allmänhet då höllo sig stilla och fredsamme, endast beklagande sig öfver sättet, hvarpå spannmålsuppköpen skedde, de höga sädespriserna och befarade svårigheterna för bergning, hvarom vittnet med dem samtalade så upplysande, stället och tillfället i hast kunde medgifva. Midt under detta samtal, hvarunder klagan fördes jemväl öfver behandlingen å stadens fattighus, framträdde med högljudd och stojande stämma en fullvext, ung man, den vittnet ej kände, tilltalande vittnet, under utrop: ”inga herrar skola finnas mer” och ”hvad fan förstå de mer än andra? Vi begripa mycket mer och kunna uträtta bättre och nyttigare saker än de med sin lärdom, som tjenar till intet. Vi få svettas och arbeta natt och dag för vår utkomst, men hvad fan gören J för nytta?” Derpå hade den omtalade personen försvunnit i folkhopen och en stor del af densamma under vildt stoj och hurrarop rusat åstad mot den längre ned åt gatan på afstånd qvarstannade patrullen;
