och då vittnet straxt derefter återvände till denna patrullen, hade ett anfall mot densamma redan egt rum samt fortsattes vidare efter vittnets ankomst. De anfallande och stojande utgjordes till större delen af handtverksarbetare och lärpojkar jemte tillkomne landtboar. Vittnet åtföljde sedermera patrullen till torget och gick derifrån till Jernbron, samt försporde och såg då, dels att rutor nyss förut blifvit inslagna i det hus, der Handlanden Borg bodde, dels ock att en del af den stormande folkskaran begifvit sig vester ut om staden, för tillämnadt besök hos Herr Häradshöfding Frick. Som vittnet och några andra bekanta samt vänner till Herr Frick befarade, att hans belägenhet kunde blifva allt för svår, och de derför ansågo sig pligtige att icke lemna honom utan all hjelp, beslöto de att skyndsamt vandra efter. Under vägen till Herr Fricks bostad förmärktes af vittnet folk i större och mindre afdelningar, gående både före och efter. När vittnet och dess sällskap, hvartill äfven slöto sig Fiskaren Simmergren och en annan med honom följaktig person, anländt till en uthusbyggnad, uppförd intill korsvägen, som till höger i Dunkahallabacken går ned till Häradshöfding Fricks boningshus och qvarn, erhöll den underrättelse, att orostiftarne ögonblickligen förut der våldsamt framfarit och verkställt fönsterinslagning, samt att hvarken Herr Frick eller hans familj befunno sig hemma. Vittnet afstod derföre från föresatsen att gå vidare eller dit ner. Emedlertid hade vittnet genast tillfälle att å stället bemärka, dels huru stenkastning egde rum mot de få soldater, hvilka å spridda håll, i backar och å åkerfälten deromkring, med utomordentlig raskhet och ett mod, det vittnet med allt skäl måste beundra och loforda, i häftig fart jagade efter orostiftarne, dels huru vid nämnde uthus störar tillgrepos af åtskillige personer, dem vittnet allvarligt, men förgäfves, sökte förmå att icke missbruka störarne till andras skada, dels ock huru straxt derpå en okänd karl efter stenkastningen mot en soldat, af denne slogs till marken och af andra tillkomne, hvilka ville till ordningens upprätthållande bidraga, ytterligare påpackades så ansenligt, att vittnet slutligen fann sig befogadt till dem ropa högt: ”nu kan det vara nog, slån ej ihjel karlen.” Tillika hörde vittnet utropet: ”arrestera den kanaljen” eller något dylikt, hvilket ock skedde. Vittnet hade äfven sett en hvitklädd karl, lifligt och häftigt springande å fälten och med ovanlig raskhet förföljande der anträffande fridsstörare, samt hörde skott lossas och ett utrop ”ladda!” Då vittnet under det jemt fortfarande oväsendet, synnerligast intill landsvägen i Bäckalycke-backen, såg folkhopen med hvarje stund ökas, under ständiga rop ”framåt!” understödt af jemt fortsatta vilda hurrningar och skrän, samt stenkastningarne, för hvilka äfven vittnet var blottstäldt, icke togo slut, fann vittnet ej rådligt att längre qvardröja, utan förfogade sig åter på hemväg öfver närbelägna åkerlyckor. Der såg vittnet åtskilliga, äfven mindre, pojkar sysselsatta att plocka sten och till landsvägen bortbära, för hvilket tilltag de af vittnet allvarligen förehöllos och varnades, utkommen på landsvägen igen, möttes vitttnet af ständigt ankommande okända personer, och såg icke utan förvåning många fruntimmer af arbetsklassen, stående nerom Bäckalycke-backen, inbegripne i muntert samspråk med fridsstörarne. Vid återkomsten till staden, dit vittnet återföljdes af Fiskaren Simmergren och en annan person, hade vittnet genast begifvit sig till Rådhuset, för att hos Herr Borgmästaren och patrullen anmäla hvad vittnet erfarit. Förenämnde Simmergren hade under hemgåendet, vid möte af vissa personer, yttrat: ”der går folk af rätta sorten.”
Då vittnet någon stund derefter, vid midnattstiden, gick ut åt östra stadsgatan till Handlanden Lindmans, hade fönsterinslagning i hans hus nyss förut blifvit verkställd. Vittnet stannade derutanför en god stund, inbegripen i samtal med tillkomne bekanta och förmärkte desse då tydligen, att stenar kastades emellanåt från något närbeläget ställe på gatan, och, som man förmodade, öfver taket från gården till en der boende vagnmakares hus. Det dröjde ej länge, innan en militärtrupp, anförd af Herr Löjtnant Söderblom, inryckte från östra landsvägen. Denna trupp gjorde halt vid Lindmans, då vittnet tillspordes om anledningen till qvarstannandet, hvilken fråga nöjaktigt besvarades. Just som truppen var i begrepp att fortsätta marchen inåt staden, kastades ytterligare stenar på gatan, som det ville synas, efter militären, hvarför Herr Löjtnant Söderblom fann sig befogad tillfråga åtskilliga i förstugan och på trappan till vagnmakarens hus stående personer, huruvida stenarne kommo från dem; men då härtill nekades, afmarcherade truppen och vittnet gick sedermera hem till sitt hus, utan att vidare förmärka några oordningar.
Angående häktade Hamndrängen Andersson ansåg sig vittnet böra nämna, att vittnet, dagen efter sista våldsuppträdet, träffade Andersson, som då yttrade sin ledsnad och missnöje med den utsträckning till handgripligt våld och fridsstörande, händelserna under deras utveckling tagit. Hans ord föllo så här ”det kunde väl ingen ana, att det skulle gå så illa och att de skulle så handtera den beskedlige Häradshöfding Frick”; och förklarade Andersson, att han sjelf hela föregående aftonen varit nere i fyren vid hamnen och der afhört stojet samt oväsendet hos Frickens, äfvensom han tillade: ”de måtte väl icke kunna häkta någon oskyldig?” Han gaf vittnet det honom då affordrade löftet, att, ifall oväsende äfven den dagen skulle förfalla, icke allenast derifrån sjelf afhålla sig, utan ville han äfven ansvara för att hela den under hans kommando stående arbetsstyrka vid ett då pågående nybygge skulle förhålla sig stilla och medverka för ordning, på deras sida, som ville stifta frid och laglydnad. Emedlertid kunde vittnet ej undgå, att hos Andersson förmärka en viss nedstämdhet och oro, äfven då han sedermera tillfrågade vittnet och upplystes om det ansvar och de påföljder, som förestodo fridsstörarne.
114:o Magistern Carl August Augustinsson: Onsdags förmiddag den 26 sistl. September hörde vittnet buller och oväsen på gatan utanför sin bostad, hvarföre vittnet gick ut och träffade vid Doktor Sköldbergs hus Räntmästaren, Herr Assessorn Wickbom, som upplyste att arbetareoroligheter och folkskockningar egde rum; och vittnet såg sjelf folkhopar komma från öster. Dessa sammanträffade utanför Assessorn Wickboms hus med Häradshöfdingen Frick. Tilltalade Grahn frågade vittnet om vittnet
