Sida:Upproret i Jönköping den 25 och 26 September 1855.djvu/102

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
94

begärde 4 R:dr 24 sk. Rgs tunnan för potatis. Utom Grahn, som för tillfället syntes ganska upprymd, men i öfrigt icke, såvidt vittnet kunde förmärka, förnärmade någon, voro alla i folkskocken för vittnet obekanta personer, bland hvilka likväl flera lifligt samtalade med Häradshöfdingen Frick, angående potatispriserna. Vittnet aflägsnade sig snart och visste icke hvad som vidare föreföll på förmiddagen. När vittnet på eftermiddagen kl. omkring 7 gick åt östra delen af staden, i sällskap med Notarierna Kulberg och von Warnstedt, bemärkte vittnet en folkhop församlad utanför Lindmans hus, der hvarjehanda ofog föreföll. Herr Hofrätts-Rådet och Riddaren von Sydow talade lugnande och varnande ord till folket och vände isynnerhet sitt tal till en för vittnet okänd person, som var klädd i blå rock, men förmaningarne lemnades af den bullersamma och oroliga folkhopen utan uppmärksamhet. Vittnet, som icke kunde uppgifva någon af fridsstörarne, aflägsnade sig före dessa från Lindmans bostad och sammanträffade sednare på aftonen med en annan folkhop af omkring 30 à 40 personer, hvaribland vittnet igenkände Arbetskarlen L. Käll och Tornväktaren Andersson. Folket yttrade missnöje öfver förköp, dyr tid och spannmålshandel, men uppförde sig i öfrigt fredligt. Vittnet begaf sig sedermera åt vester, ernade sig till Häradshöfdingen Fricks egendom, för att biträda dem hvilka sökte afstyra våldsamheter, som, enligt hvad vittnet försport, föröfvades vid nämnde egendom, men som Hofrätts-Sekreteraren och Riddaren Stridbeck och Körsnären Alm, hvilka vittnet mötte vid Jernbron, omtalade att de kommo från Häradshöfdingen Fricks egendom och att upprorsmännen der voro så våldsamma, att den som komme dit befarade att mista lif och lem, afstod vittnet från sin föresats och återvände hem.

115:o Bokhållaren Christian Carlsson: Tisdagsaftonen den 25 sistl. September såg vittnet den folkmassa, som då var församlad utanför Handlanden Lindmans bostad samt uppförde sig bullersamt. Carlsson och Malmberg voro dervid verksamma, men i öfrigt kunde vittnet icke namngifva någon. Nästpåföljde dag, kl. ungefärligen ½ 9 på aftonen, såg vittnet en mängd folk församladt på stora torget, men vittnet var icke så nära hopen, att vittnet kunde igenkänna någon person deraf, och förmärkte icke eller vid nämnde tillfälle oljud eller andre oordningar. Vittnet gick derefter hem och till hvila, men väcktes kl. 11 af buller, som förorsakades deraf att fönsterna inslogos hos Lindman. Vittnet gick derföre ned åt Handlanden Hanssons salubod, der vittnet är anställd såsom Bokhållare, och såg utåt Lindmans hus, men folkmassan hade då redan aflägsnat sig. Under sommaren hade vittnet väl hört Polisbetjenten Wadell klaga öfver dyr tid, men Wadell hade icke uppgifvit någon bestämd person såsom anledning dertill; på fråga om vittnet hade sig bekant huruvida tilltalade Lundström Onsdagsaftonen insatt någon käpp i förvar i Handlanden Hanssons salubod, svarade vittnet, att såvidt vittnet hade sig bekant eller kunde minnas någon käpp icke anförtroddes hvarken vittnet eller någon annan af betjeningen i boden den aftonen.

116:o Inspektoren Theodor Håkansson: När vittnet under besök i staden Onsdags f. m. den 26 sistl. September på stora torget sammanträffade med Polisbetjenten Wadell i närvaro af sin bror, till vittne åberopade Inspektoren Efraim Håkansson, och yttrade bedröfvelse öfver de oordningar och oroligheter, som försports bland arbetare här i staden, berättade Wadell, att han nyss förut på morgonen varit hos Handlanden Lindman på frukost, samt af Lindman erhållit otidigheter till tack för det han aftonen förut, såvidt han förmått, afvärjt de våldsamheter, som folksamlingen aftonen förut föröfvat utanför Lindmans bostad, hvarjemte Wadell tillkännagifvit förtrytelse deröfver, att spannmålshandlare, vid bedrifvande af sin köpenskap, gjorde sig skyldige till förköp, i thy att de köpte upp spannmål både utanför stadens tullar och inpå gårdarne i staden, och att Lindman till och med inpå Wadells egen gård gjort förköp af spannmål, som Wadell sjelf eller hans hustru ernade tillhandla sig; äfvensom Wadell yttrade, under uttryck af missnöje, den förmodan, att Herr Landshöfdingen Bergenstråhle redan försålt all den säd, som han hade att aflåta, så att vid förefallande behof de fattige ej skulle kunna få köpa någon säd af Herr Landshöfdingen. När f. d. Inspektoren Sjöberg, hvilken, jemte Sysslomannen Ekberg, blandat sig i samtalet mellan vittnet och Wadell, yttrade, att Wadell sjelf gjort sig saker till förköp, enär, enligt hvad Sjöberg skulle kunna intyga, Wadell köpt spannmål vid Slagtaren Lindgrens hus, som vore beläget utanför tullen, genmälte Wadell, att han dertill varit nödsakad för att kunna förskaffa säd till bröd, hvarmed Wadells hustru åtagit sig att förse en mängd arbetare; och då Sjöberg i anledning deraf förklarade, att Wadell nog hade skälig vinst för sitt besvär att tillhandahålla arbetarne bröd, blef Wadell förargad och yttrade, att, ehvad än en sådan person som Sjöberg intygade, hans intyg likväl icke hade någon gällande kraft, samt tillade: ”det blir väl annat af”, och aflägsnade sig; tilläggande vittnet, att berörde samtal egde rum endast emellan Wadell samt vittnet, Sjöberg och Ekberg, och att samtalet icke var så högljudt, att flere af den på torget församlade allmogen kunde höra detsamma.

117:o Inspektoren Efraim Håkansson, lika med näst förut afhörda vittnet Theodor Håkansson, utom i afseende på Wadells omvittnade yttrande, ”det blir väl annat af”, hvilken hotelse detta vittne icke hörde Wadell uttala.

118:o Klädmäklaren Sven Larsson: Angående uppträdet Tisdagsaftonen den 25 sistl. September hade vittnet sig ingenting annat bekant, än hvad vittnet nästpåföljande dags förmiddag hörde berättas af Polisbetjenten Wadell, hvilken, under berättelsen derom, äfven utfor mot ofoget att göra förköp. Onsdags f. m. såg vittnet tvenne folkhopar, som uppehöllo sig, den ene i grannskapet af Assessorn Wickboms hus och den andre närmare kyrkan; med den ene samtalade Häradshöfdingen Rudling, och med den andre Häradshöfdingen Frick, men vittnet hörde icke samtalet, utan gick förbi. På aftonen samma dag var ånyo en folkskock församlad utanför Assessor Wickboms hus eller något närmare