Sida:Upproret i Jönköping den 25 och 26 September 1855.djvu/104

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
96

Lönnegrens beteende berättat, förklarade vittnet, på sin förut aflagda ed, att Lönnegrens omvittnade beteenden varit sådane som vittnet berättat, och att de tydligen ådagalade fiendtliga afsigter mot samhällsordningen.

31:o Vagnmakarelärlingen Reinhold Sylberg vidhöll sitt förut afgifna vittnesmål med den förändring eller förklaring, att vittnet icke kunde bestämdt säga att Himmelman och hans gesäll Andersson gingo i spetsen för den folkhop, som genombröt patrullen utanför Assessorn Wickboms hus, utan ville Sylberg hafva sitt vittnesmål så förstådt, att han intygat det Himmelman och hans gesäll vid nämnde tillfälle voro ibland före och ibland efter uti den folkmassa, som vid nämnde tillfälle med våld framträngde igenom patrullen, hvilket förhållande vittnet dessutom hört Gesällen Andersson sjelf berätta på Vagnmakaren Öhmans verkstad; hvarjemte vittnet nu tillade, att tilltalade Hellstrands bror Magnus och Musikanten Rydelius plockade sten vid Häradshöfdingen Fricks egendom, under det våldsamheterna derstädes föröfvades, äfvensom att vittnet vid samma tillfälle hörde Rydelius uppmana en annan Musikant att också plocka sten, men att denne ursägtat sig dermed, att han bar en gitarr under kappan. Huruvida Magnus Hellstrand och Rydelius kastade de stenar, som de plockade, hade vittnet icke iakttagit.

121:o Kanslivaktmästaren Svensson: Onsdagen den 26 sistl. September gjorde vittnet, enligt förslag af Himmelman, denne sällskap på en färd utåt östra alléen. Då de gått så långt som till lägenheten Lilla Bommen och fingo höra hurrarop ifrån staden återvände de dit, samt skiljdes derefter ifrån hvarandra midtför Landshöfdinge-residenset, der vittnet gick in. Vittnet var visserligen sedermera närvarande vid folksamlingen utanför Assessorn Wickboms hus, men dröjde der så kort tid, att vittnet hvarken bemärkte hvad som dervid föreföll eller hvilka personer som deri funnos, hvarföre vittnet icke eller kunde lemna något intyg om Himmelmans förhållande derstädes.

Sedan berättelserna blifvit uppläste och vidkände framträdde förut afhörda vittnet 81:o Skräddaregesällen Jonas Ulrik Hallengren och uppgaf såsom rättelse i sitt förut aflagda vittnesmål: att det var tidigare på aftonen den 26 sistl. September som han i sällskap med Sandberg mötte tilltalade Skräddaren Lundberg och dennes följeslagare än sista uppträdet utanför Handlanden Lindmans hus egde rum och då fönsterna i Lindmans hus inslogos; att Hallengren endast en gång på aftonen besökte östra delen af staden samt att vittnet ej kunde närmare bestämma vid hvilken tid han gjorde nämnde besök.

Uppläst och vidkändt.

Härefter inlemnade Himmelman ett skriftligt anförande af följande innehåll:

”Till Välloflige Rådhus-Rätten!

Då jag på mitt samvete vet mig vara beröfvad friheten utan ringaste orsak, kan jag icke heller rimligtvis fördraga ett oskyldigt lidande, utan att låta gifva anledningen till grämelse öfver mitt lidande tillkänna. Jag anhåller nu vördsamt att få låta afhöra vittnen till bestyrkande af min oskuld i detta mål. Af dessa vittnena lärer Sylberg, hvilken förut varit i sådan egenskap hörd, förmodligen lemna åt sitt vittnesmål ett beriktigande, som lagenligen torde föranleda mitt frigifvande, och Söderström dessutom kunde edligen vitsorda, att jag ifrågavarande afton uteslutande befann mig i hans sällskap och att jag icke störde någon frid.

Jag hoppas att härigenom kunna förebringa en bevisning, som, jemförd med den minsta bekantskap om min vandel, bör ingifva Domstolen öfvertygelsen att jag lider oskyldigt.

Detta lidande vore ringa om det blott gällde min egen person; men då jag på min verkstad har flere arbetare och dessutom en sjuklig hustru och minderåriga barn att tänka på, förekommer den genom häktnings-beslutet mig tillskyndade oförrätt dubbelt tyngre.

Lagens stadgande att kärandens eller Åklagarens vittnen skola först höras har förmodligen afseende på endast de tillfällen, då båda parterna hafva vittnen på en gång närvarande. Jag hoppas för thy att Domstolen pröfvar lagligt förunna mig rättighet att i dag få mina vittnen hörda, så mycket heldre som det ju kunde vara möjligt, att dessa vittnen gåfvo vid handen en annan åsigt, än den som förestafvat öfvertygelsen om min delaktighet uti åtalade brottet.

Himmelman.”

Efter föredragning häraf anhöll Himmelman, att få till ett annat rättegångstillfälle genom Åklagarens försorg till Rätten inkallade Smeden Söderström, Snickaren Carl Wigandt, Bleckslagaren Wadner, Arbetskarlen Johannes Larsson på förstaden och Sadelmakaren Carlsson, på det Himmelman måtte komma i tillfälle att genom vittnesmål af dem åstadkomma bevisning derom att han vore fri från delaktighet uti ifrågavarande brott; hvarjemte såväl Himmelman som öfriga gifta personer bland de tilltalade anhöllo om tillstånd att då och då under fängelsetiden få besöka sina hem och sina hustrur.

Parterne fingo härefter afträda, medan Rätten öfverlade till följande, för dem åter inkallade, offentligen afsagda

Beslut.

Ransakningen uppskjutes till nästa Tisdag den 20 i denna månad kl. 10 f. m., då de häktade böra för Rätten inställas och de på fri fot varande tilltalade vid förut stadgade äfventyr tillstädeskomma, och åligger det Åklagaren att till sagde dag inkalla de utaf Vagnmakaren Himmelman till vittnen åberopade

(Fortsättn.)