folkhopen, skuffades i en häck, derifrån vittnet upphjelptes af Barkstamparen Lindström hos Fabrikören Malmberg, drog sig undan från hopen till det ställe, hvarest Herr Kapitenen Weidenhielm och Herr Hof-Rätts-Rådet von Sydow intagit plats, samt tog, då vid soldaternes utfall massan trängde på, vägen uppåt trädgården, derifrån vittnet begaf sig till allmänna landsvägen samt vidare ned åt staden. Då vittnet af Handlanden Westring och Fabrikören Malmberg m. fl., som möttes i närheten af Bäckalyckan, erhöll underrättelse att stenar kastades nedanför, åtföljde vittnet bemälde personer åter till Fricks egendom, samt iakttog då att stenkastning egde rum från trädgården, hvarest äfven våldsamheter utöfvades; och ehuru Brefbäraren Lundqvist uppmanade vittnet att gå upp i trädgården, vände vittnet snart åter till staden, samt varseblef, medan vittnet uppehöll sig på torget, en stor mängd manspersoner, beväpnade med störar, under skrik och hurrarop bege sig åt öster. Såsom deltagare i den bildade säkerhetsvakten besökte vittnet härefter Lindmans hus samt återvände, sedan vittnet der åsett verkningarne af våldet, till sitt hem.
123:o Handelsbetjenten Sandvall: Då folkhopen å morgonen ifrågavarande Onsdag efter sine besök hos Häradshöfdingen Rudling och Handlanden Lindman å gatan vid Assessorn Wickboms hus omringade vice Häradshöfdingen Frick, hade vittnet iakttagit att Svarfvaren Andersson, som dock af vittnet snart aflägsnades, fattade uti bemälde Häradshöfdings kläder. Vittnet, som längre fram på förmiddagen i något ärende var vid Kronomagazinet, varseblef der en 50 à 60 personer stark folkhop, deraf en del sprang upp och neder å trappan till berörde magazin, sökande såsom det sades efter Handlanden Goldkuhl, omringa ett lass spannmål, som fördt af en dräng från landet, vittnet i anledning deraf att nämnde Handlandes medhjelpare Fanjunkaren Rosell var närvarande, förmodade tillhöra Goldkuhl. Då hopen, deribland vittnet igenkände häktade Grahn och Johan Andersson, af hvilka den senare förhöll sig ostyrigt och hoppade, lät förstå att den ej skulle tillåta spannmålens uppförande å magazinet, aflägsnade sig vittnet, men upphanns och förbigicks under vägen af hopen, som omgifvande bonden, drog af åt jernbron, der Herr Kapitenen Löwenhielm, åtföljd af Löjtnanterne Ribbing och Löwenadler, möttes och omringades. Efter det vittnet dels förnummit nödrop af Kapitenen Löwenhielm, i hvilkens kläder någre af hopen fattade tag och dels sett Handlanden Ekeroth skynda denne till undsättning, gick vittnet till stället, tog plats bakom Löwenhielm samt hindrade en vid namn Trädgård, som var drucken och tycktes vilja fasthålla Löwenhielm, att fullborda denna sin afsigt. På aftonen samma dag hade vittnet å torget, efter anmodan af någon bekant, som berättade att häktade Lundberg förhöll sig oroligt, vändt sig till Lundberg, som var drucken, med uppmaning att lugna sig och icke på sätt vittnet hört berättas uppvigla folket, Lundberg hade häröfver visat missnöje, i hetsig ton svarat: ”de skola ej sluta förr än de hämnats på spannmålshandlarne” samt derjemte fällt andra hotelser, deri något yttrande om knif äfven förekommit. Kort efter det vittnet skiljt sig från Lundberg, kom en folkmassa och i spetsen för denna en mindre karl, iklädd hatt och mycket lik Lundberg, rusande från öster och upphann vittnet, som gick före på gatan, derunder vittnet af en kortvext person erhöll ett slag i ansigtet. Senare på aftonen varseblef vittnet en folkhop af omkring 200 personer, beväpnade med störar, under skrik och oväsende tåga öfver torget i riktning åt öster; och då något derefter bud kom från Lindmans hus, med anhålian om undsättning, medföljde vittnet den afdelning af säkerhetsvakten, som begaf sig dit, och såg en mängd stenar och stakar ligga qvar på gatan. Sedan vittnet jemte andra undanskaffat dessa vapen, återvände vittnet med en del af sagde vakt till Rådhuset, der folket sades ämna befria de häktade, samt fasttog vid afhörda vittnet Åhls hus en lärgosse hos Skomakaren Fägerholm, den vittnet dock, enär vittnet ej såg honom förehafva något olofligt, på uppmaning af någre K. Hof-Rättens tjenstemän lösgaf.
124:o Ångbåtsbefälhafvaren Rossman: Att redan en längre tid innan ifrågavarande oroligheter utbröto jäsning varit rådande i arbetsklassens sinnen mot dem, som uppköpte spannmål, hade vittnet insett deraf att, då vittnet en ej så kort tid förut uti ångskonerten Småland för Handlanden Goldkuhls räkning från Kronomagazinet inlastade spannmål, hade en kalkbrännare, i hvilken vittnet sedermera igenkännt Svening Nilsson, enligt hvad dels besättningen omtalat och dels vittnet i egen person förnummit, kommit ned till fartyget, frågat efter Goldkuhl, den han sade att något skulle tillfogas, samt förhållit sig sturskt och otidigt ej mindre mot styrman än äfven, sedan vittnet tillkommit, emot honom. På förmiddagen ifrågavarande Onsdag, då vittnets fartyg åter låg vid Kronomagazinet och derifrån intog spannmålslast, hade en stor mängd arbetskarlar, deribland vittnet fästade uppmärksamheten å häktade Carl Gustaf Abrahamsson, Muraren Fredrik Jakobsson, Johannes Hellstrand, ofvanbemälde Svening Nilsson och en person, iklädd blanklädershatt, under hurrarop och oväsende kommit tågande till Kronomagazinet, derutanför en person, som stående vid ett sädeslass, sades heta Rosell, blef af folkhopen omringad. Sedan Carl Gustaf Abrahamsson m. fl. under häftiga åtbörder en stund samtalat med Rosell, i hvilkens mustacher Svening Nilsson en gång fattade, aflägsnade sig Carl Gustaf Abrahamsson i riktning åt tullhuset och ropade ”kom nu”, utan att hans uppmaning hade någon verkan, hvarföre Carl Gustaf Abrahamsson återvände och gaf tecken åt massan genom knäppning med fingrarne, utan att ej heller då åtlydas, men då litet derefter Rosell körde bort med lasset och Carl Gustaf Abrahamsson, i det han svängde mössan, ropade: ”kom nu, ni vet hvem jag är”, följde hela hopen efter, med undantag af 9 à 10 yngre personer, bland hvilka Johannes Hellstrand och Fredrik Jacobsson, hvilka alla gingo ombord på fartyget. Vittnet, som inlät sig med desse i samtal och föreställde dem de sannolika följderna af tilltaget och att det vore bättre återgå till arbete än att vidare befatta sig med folkrörelserna, erhöll af Fredrik Jakobsson till svar: ”vi skulle nog arbeta, men vi få icke.”
