omförmälas i Rådstufvu-Rättens protokoll för den 26 sistl. September. Från Magistratens sammanträde gick Svening Nilsson till sitt hemvist och vistades den öfriga delen af dagen dels der och dels vid kalkugnen, hvilket förhållande Svening Nilsson trodde sig kunna leda i bevis, genom intyg af Traktören Carl Lundberg och flera bland de personer, hvilka bo i samma hus som Svening Nilsson; hvarförutan Svening Nilsson, som försäkrade att han varnat de flere personer han sagde dag träffat för oordningars begående, erkände att han, på sätt Ångfartygsbefälhafvaren Rossman förut vittnat, fjorton dagar före oroligheternas utbrott varit i gräl med Styrmannen på Ångfartyget Småland, samt fått handgriplig tillrättavisning af Rossman, men förnekade i öfrigt hvad Kaptenen Rossman om Svening Nilssons uppförande och utlåtelser vid omvittnade tillfället berättat.
Efter anteckning häraf tillkännagaf Åklagaren, att han för att vittna i saken till i dag inkallat Orgelnisten, Direktören Gustaf Wilhelm Heintze, Bokhållaren Bernhard Hay, Musikanten Johan Qvarnström, Skrifvaren Gustaf Olander, Sadelmakare-arbetaren Thure Frans Björkman, Barberare-lärlingen Johan Wilhelm Rohdin och Snickare-lärlingen Carl Peter Carlsten.
Mot den sistnämnde anförde tilltalade Sven Petersson såsom jäf, att han, Carlsten, deltagit i oroligheterna och således borde anses jäfvig att i målet vittna; men som Carlsten bestred nämnde förhållande, hvarom Sven Petersson icke erbjöd någon bevisning, blef jäfsanmärkningen, såsom obestyrkt, ogillad. Enär jäf emot ofvanuppräknade i vittnesegenskap inkallade personer föröfrigt ej anfördes och ej heller utletas kunde, fingo de aflägga sanningsed, om hvars vigt de erinrades, hördes hvar för sig och berättade:
142:o Direktören Gustaf Wilhelm Heintze: Vittnet, som då massan på förmiddagen, den 26 sistl. September, ankom till Handlanden Lindmans gård, befann sig i ett närbeläget hus, för att meddela undervisning i musik, gick ut ibland folkhopen och samtalade med Orgeltramparen Almqvist. Denne yttrade till vittnet, som frågade honom, hvarföre han befann sig bland orostiftarne, att han blifvit hotad med stryk och derföre måst följa hopen, men att han icke ernade förnärma hvarken Lindman eller någon annan. Derjemte varseblef vittnet Herr Hof-Rätts-Assessorn von Feilitzen stående på en trappa, omgifven af en del af folkhopen, som stod nedanför och högljudt samtalade med bemälte Herr Assessor; men vittnet kunde icke urskilja hvad som sades, iakttog att tilltalade Nils Jonsson var ibland dem, hvilka trängt sig närmast intill trappan. Sedan tilltalade Stenroddaren Carlsson, den ende af folkhopen som vittnet i öfrigt kände, ropat ”kom nu så gå vi”, aflägsnade sig massan med Carlsson i spetsen.
143:o Bokhållaren Hay: Onsdags förmiddagen varsnade vittnet på Vedtorget en folkmassa, som Fabrikören Sahlström förgäfves sökte lugna och om hvilken vittnet hörde berättas att den nyss förut öfverfallit Herr Kaptenen Löwenhielm. Samma folkhop, bland hvilken vittnet icke igenkände någon, antastade i vittnets närvaro Handlanden Viktor Berglund, under förmenande att han dref spannmålshandel, hvarför Berglund fick uppbära förebråelser, men sedan folket blifvit öfvertygadt om sitt misstag i nämnde hänseende, lemnades Berglund i fred. Vid ett tillfälle senare på dagen, då det lyckats Fabrikören Carl Lundström att förmå tilltalade Carlsson skilja sig från en orolig folkhop på torget och äfven att i någon mån lugna de öfriga bland hopen, hörde vittnet Metallfabrikören Nordström tillkännagifva missnöje deröfver, under yttrande, som orden föllo angående arbetarne: ”det är alltid så; de kunna börja, men sen vilja de icke hålla i”. Efter erhållen kunskap att massan aftågat mot vester, skyndade vittnet och dess kamrat, förut afhörda vittnet Bokhållaren Björkman efter åt samma håll, för att afvärja oordningar vid Tändsticksfabriken, der vittnet och Björkman äro anställda. Snart fingo de se en folkhop, från hvilken en person, som gick dem till mötes, yttrade: ”äro Bokhållarne också ute i qväll” samt tillade: ”som Bokhållarne ej vilja vara med oss, så göra de bäst i att vända om.” Under fortsatt vandring träffades Herr Hof-Rätts-Rådet och Riddaren von Sydow m. fl., som voro ute för att afstyra och förekomma oordningar, samt vidare Polisbetjenten Hök. Denne anmodades att kalla ordningsvakten från staden till Häradshöfdingen Fricks egendom, men förebar trötthet och vägrade fördenskull att hörsamma uppmaningen, hvarföre vittnet fullgjorde nämnde uppdrag och fick en hop patrullerande personer med sig från staden. Vid Talavid, hvarest berättades att ”allting” var förstördt vid Häradshöfdingen Fricks egendom, möttes en folkmassa af ungefärligen 150 eller 160 personer, kommande från Dunkahalla och hvilka väl lemnade halfva vägen åt vittnet och dess följeslagare, men när dessa väl kommit förbi anföllo dem med stenkastning. Då vittnet och öfriga ordningsvakten ankommo till Häradshöfdingen Fricks egendom träffades der förutvarande soldater och ordningsmän, hvilka berättade att de nyss förut lyckats fördrifva våldsverkarne, men snart samlades dessa ånyo och började stenkastning mot qvarnen, dit vittnet och vakten ingått, hvarföre beslut fattades att vakten skulle kringgå upprorshopen och anfalla densamma från ett annat håll. Vid verkställigheten af nämnde plan och medan vice Häradshöfdingen Asplund då och då sköt lösa skott med en bössa, för att injaga skräck hos upprorshopen, sårades Häradshöfdingen Asplund, träffad af en sten, samt måste lemna ifrån sig bössan, som af vice Häradshöfdingen Söderblom ställdes vid ett stakett, hvarefter vittnet och Söderblom förband Asplunds sår och ledsagade honom till staden. Bland våldsverkarne och upprorshopen vid Häradshöfdingen Fricks egendom kunde vittnet icke namngifva någon men tyckte sig igenkänna bland de närvarande tilltalade Skräddaren Lundberg, såsom den der befunnit sig i nämnde hop, men Lundberg förnekade nu sagde förhållande, försäkrande att han icke besökt Häradshöfdingen Fricks egendom den dagen.
Tilltalade Smedlärlingen Hörnsten, hvilken vid sista rättegångstillfället den 23 i denna månad, i anledning af Bokhållaren Björkmans i protokollet för samma dag intagna vittnesmål erkänt, att det var
