Hoppa till innehållet

Sida:Upproret i Jönköping den 25 och 26 September 1855.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
128

I anledning af desse jäfsanmärkningar afkunnade Rådstufvu-Rätten följande

Beslut.

Vid det upplysta förhållande, att till vittne åberopade Orgeltramparen Almqvist är syskonbarn till tilltalade Malmberg, förklarar Rådstufvu-Rätten, jemlikt 17 Kap. 7 § R. B., Almqvist jäfvig, att i afseende på Malmbergs delaktighet uti ifrågavarande oroligheter bära vittne, men tillåter honom att, angående de öfriga tilltalades förseelser dervid, i vittnesegenskap höras; och hvad vidare angår den utaf tilltalade Johannes Petersson mot Handlanden Warolin framställda jäfsanmärkning, att den sistnämnde är Johannes Peterssons uppenbare ovän, finner Rådstufvu-Rätten berörde invändning, såsom obestyrkt, icke förtjena annat afseende, än att Rådstufvu-Rätten lemnar Johannes Petersson öppet att under ransakningens fortgång leda jäfsförhållandet i bevis, samt tillåter emedlertid Warolin att vittna i saken, och vill, vid målets slutliga afgörande, pröfva verkan af Warolins vittnesmål.

Härefter hördes vittnena: Hofslagarelärlingen Carl Alfred Osbäck, sedan han blifvit erinrad om den förut aflagda edens fortfarande gällande kraft, och de öfrige, efter erhållne föreställningar om vigten af nu gången ed, samt berättade i hvarandras frånvaro:

236:o Magister Per Welin: Sedan vittnet Onsdagsförmiddagen den 26 sistl. September på Stora torget sett åtskillige oroliga folkhopar, bland hvilka vittnet likväl icke igenkände någon person, och hört Herr Borgmästaren, Assessorn Asker uppmana dessa till stillhet och lugn, följde vittnet ordningsvakten till Handlanden Lindmans gård, utanför hvilken en orolig folkmassa då var församlad. Tilltalade Stenroddaren Carlsson befann sig deribland, samt uppmanades af Herr Prosten Modigh till lugn och ordning; hvarefter Carlsson yttrade högt till de kringstående: ”kom, gossar! skola vi gå vår väg, ty i afton är intet att göra, ty Herrarne hafva lofvat oss hjelp”, samt bortgick till utseendet fullkomligt lugnad och åtföljdes af flere andra arbetskarlar. Vid det uppträde, som sednare på aftonen egde rum, då fönsterna inslogos i Handlanden Lindmans hus, fasttog den ankomna ordningsvakten två för vittnet okända personer, hvilka voro svärtade i ansigtet, och af hvilka den ene uppgafs vara en lärgosse; och, efter det sistnämnde uppträde var slutadt, märkte vittnet Häradshöfdingen Rudling tillhålla två, likaledes för vittnet okända personer, hvilka uppgåfvos vara smeder från Husqvarna, att aflägsna sig och gå hem, men dessa svarade trotsigt, att de egde rättighet stå qvar så länge de ville, och hörsammade icke uppmaningen, utan qvarstodo utanför Lindmans hus, så länge vittnet, som snart aflägsnade sig, lemnade dem någon uppmärksamhet.

237:o Handlanden Lars Gustaf Warolin: Då vittnet Onsdagen den 26 sistl. September, klockan ungefärligen 11 f. m., ankom i närheten af Handlanden Borgs salubod, varseblef vittnet derutanför en orolig folkmassa, i hvilken högljudda rop, att Handlanden Borg skulle komma ut, flere gånger förspordes. Åtskilliga af hopen inträngde i boden, och deribland äfven tilltalade Anders Petersson, hvilken sednare yttrade till Bokhållaren Grönblad derstädes: ”det duger ej annat än Handelsman måste ut”. Omsider begaf sig Handlanden Borg ut på gatan, och lofvade folket att ej vidare uppköpa spannmål, hvarpå folket hurrade, samt syntes i allmänhet tillfredsstäldt, men några personer, och deribland Åkaren, Husegaren Gustafsson, påkallade enständigt, att Borg skulle medfölja till Kronomagazinet, samt visa huru mycket spannmål han der hade förvarad. Borg, som förgäfves försäkrade att derstädes icke funnos mer än 60 tunnor spannmål, gaf slutligen vika för nödvändigheten och folkets fortsatta hotelser, samt gick med till magazinet, dit vittnet var honom följaktig, hvarföre vittnet, på tilltalade Carlssons derom nu gjorda förfrågan, kunde intyga, att bemälte Carlsson ej var ibland de personer, hvilka följde Borg till magazinet när han var der första gången och i vittnets sällskap; men då Borg och vittnet gingo från magazinet, mötte de en folkhop, bland hvilken Carlsson befann sig, äfvensom vittnet intygade, att tilltalade Carlsson ej heller, vid förut omvittnade tillfälle, var inne i Handlanden Borgs salubod så länge vittnet uppehöll sig derstädes; tilläggande vittnet, af förekommen anledning, att häktade Stenroddaren Johannes Petersson, N:o 9, samma dags förmiddag, ungefärligen klockan 9, åtskilliga gånger, samt på ett hotande och ohöfligt sätt, tillsagt vittnet att gå sin väg, medan vittnet stod på gatan i närheten af Postiljonen Blomqvists nybyggnad och samtalade med Handlanden Bergman.

I anledning af Handlanden Warolins vittnesmål begärde tilltalade Anders Petersson få anmärkt, att Anders Peterssons omvittnade yttrande i Handlanden Borgs salubod skulle hafva innefattat en varning till Handlanden Borg att begifva sig ut till folket, som ropade honom, emedan Anders Petersson fruktade, att massan i annat fall skulle skrida till våldsamheter och slå in fönstren, derom Anders Petersson också gjort föreställningar till Bokhållaren Grönblad.

238:o Sadelmakaren Johan Erik Rosenqvist: Vittnet såg visserligen många af de upproriska folkhopar, hvilka ifrågavarande Onsdag under buller, oljud och trots, tågade fram och åter i staden, samt åsåg jemväl uppträdena utanför Handlanden Lindmans hus och vid Häradshöfdingen Fricks egendom, men vittnet kände icke någon annan bland orostiftarne än Skräddaren Lundberg, som väckte vittnets uppmärksamhet derigenom, att han, då ordningsvakten utanför Herr Assessorn Wickboms hus sprängdes sålunda, att åtskilliga bland upprorshopen tre serskilda gånger genombröto de patrullerandes leder, syntes vara en af de verksammaste och mot ordningens återställande mest fiendtliga personer.


(Fortsättn.)