Dunkahalla, och hörde då omtalas uppträdet föregående dagen utanför Handlanden Lindmans hus. Målsägaren tillskref denna händelse endast en hastig öfverilning och ansåg den ej vara af någon vidare betydelse. Men då Måleägaren kom till torget, hörde han att hotelser blifvit fällda emot hans egendom, derföre att han förmentes hafva till förfång för stadens obemedlade medlemmar uppköpt potatis till sitt bränneri. För att förklara sig inför den missnöjde folkhopen, som redan var i rörelse, beslöt Målsägaren att möta den och begaf sig i sådant afseende ner emot östra delen af staden, der han råkade en hop arbetskarlar som omringade honom och anmärkte, att han genom sitt uppköp af potatis bidragit dertill att priset å denna vara stigit ovanligt högt. Målsägaren lofvade dem då att afstå från ytterligare uppköp af potatis, så vida sådan ej kunde fås för billigt pris, hvarpå arbetarne svarade, att de endast ville att Målsägaren icke skulle gifva mer än 3 Rdr Rgs tunnan, dertill Målsägaren förband sig, hvarefter alla förklarade sig vara nöjde. Derpå gick Målsägaren hem, samt tillsporde under vägen Herr Löjtnant Ribbing, som han mötte och med hvilken Målsägaren träffat aftal om potatis-leverans, huruvida han ville vid nu inträffande förhållande låta aftalet förfalla, hvartill Herr Löjtnant Ribbing förklarade sig villig. Enahanda förfrågan gjorde han skriftligen både hos Handlanden Hyltén och ägaren af Strömsberg, af hvilka han tingat potatis. Efter allt detta väntade Målsägaren ej något öfvervåld, utan ansåg sig tryggt kunna återtaga sina vanliga bestyr. Men fram på eftermiddagen fick Målsägaren höra att mycket folk samlade sig inne på stadens krogar och att arbetare från Husqvarna gevärsfaktori inkommo till staden; hvarjemte en och annan person, som Målsägaren råkade, yttrade farhåga, att Målsägaren ej komme att gå fri. Som Målsägaren då började befara, att han möjligen kunde blifva öfverfallen eller åtminstone buller och oväsen uppstå vid hans bostad, deraf Målsägarens hustru och barn kunde blifva skrämde, beslöt Målsägaren att bringa dem i säkerhet, och lät dem vid pass kl. 7 på aftonen afresa till Åsen, der de blefvo välvilligt emottagna af ställets ägare, Herr Löjtnant Hedenstierna. Sjelf förblef Målsägaren hemma, vidtog små dispositioner och utdelade befallningar till sitt tjenstefolk huru de borde förhålla sig, i händelse något våld emot Målsägarens egendom skulle ifrågakomma. Efter en stund utgick Målsägaren, för att efterse om allt var lugnt, men märkte genast att folkskockning skett och att samlingen var i antågande emot hans bostad; hvarföre Målsägaren, för att icke sjelf vara åsyna vittne till den förstöring som ämnades hans hem, begaf sig upp på höjderna derofvanföre och afhörde derifrån oväsendet. Sedan larmet stillat sig, gick Målsägaren tillbaka till sin bostad och fann den då hafva varit föremål för den hemskaste förödelse. Alla fönsterrutor å boningshuset, bränneriet och ett lusthus i Målsägarens trädgård hade blifvit inslagne, med undantag af tre rutor å boningshusets ena gafvel. Kakelugnar, bord och nästan alla möbler i boningshuset voro skadade af inkastade stenar; en jernsoffa med två stolar och ett bord äfvenledes af jern voro sönderslagne; alla möblerna i lusthuset söndersplittrade; två tunga stenbord nedvräkta ända ned till gamla stadsqvarnen. Fönsterbågarne i bränneriet voro uttryckta; men för öfrigt hade ingen skada derstädes föröfvats, hvarföre Målsägaren, efter hvad han sedermera fått veta, hade att tacka en persons fintlighet, som låtsade sig tillhöra folkhopen, blandat sig med och uppmanat den att inrusa i bränneriet, men sedan skaran dit inkommit skrämt dem tillbaka med utropet: ”nu komma soldaterne.” Gardinerna i Målsägarens boningsrum hade blifvit sönderrifne och ett ur utkastats af en gosse, som varit så liten att han måst upplyftas för att inkomma i rummen. I allmänhet trodde Målsägaren att våldet icke föröfvats af s. k. bättre arbetskarlar, utan hufvudsakligen af en hop lärlingar och gesäller. Af våldsverkarne voro två vid Målsägarens hemkomst tillfångatagne och förvarades i drängkammaren; och en af dessa yttrade på Målsägarens fråga, hvarföre han deltagit i uppträdet, då Målsägaren ej visste sig hafva gjort honom något ondt, att han dertill varit tvingad af öfriga hopen. — Den skada Målsägaren på omförmälta sätt tillskyndats, värderade han till minst 2000 Rdr Rgs.
Nedannämnde häktade blefvo härefter, hvar för sig, förekallade och hörde samt uppgåfvo på frågor:
1:o Carl Gustaf Abrahamsson, vanligen kallad Carlsson, af medelmåttig längd och stark kroppsbyggnad; att han är född den 3 Juni 1824 af f. soldaten Anders Jonsson i Wrigstad och hans hustru Stina Andersdotter. Vid fyllda 7 år skildes han ifrån föräldrahuset och sökte derefter sitt uppehälle genom bettlande, till dess han vid 14 års ålder erhöll tjenst hos en bonde vid namn Andreas i Getersryd af Wrigstads socken; att han sedermera tjenat på åtskilliga ställen i nämnde och närgränsande församlingar, innan han för 7 år tillbaka flyttade hit till staden; att han är gift och haft 2 barn, som äro döda; att han till yrket är stenroddare och försörjer sig med sin arbetsförtjenst; att han varit tilltalad vid Rådstufvu-Rätten för första resan stöld af en kappa och undergått bestraffning för detta brott med 15 dagars fängelse vid vatten och bröd, äfvensom att han blifvit lagförd och dömd för slagsmål en gång, för polisbetjents ofredande två gånger samt för fylleri några gånger. Förliden Tisdags afton sammanträffade Carlsson med tilltalade Carl Pettersson, Malmberg och Carl Svensson, samt en skeppare vid namn Carl Sjöberg, hvilka svaranden förut under dagen råkat å Traktören Bergs krog, och som uppmanade honom att medfölja till östra delen af staden, utan att Carlsson kände i hvad afsigt. Då de kommit utanför Handlanden Lindmans gård, ropade Sjöberg: ”ut med Lindman”, hvarvid folkskockning uppstod. Sedan Lindmans bokhållare utkommit och bedt folket förhålla sig stilla, gick hela samlingen derifrån, då Carlsson vandrade hem, utan att hafva fört något oväsen. Dock medgifver Carlsson, att han motsatte sig polisbetjeningens försök att skilja honom från folkhopen. Huruvida någon vid tillfället medhade de förut omnämnda verktygen hade Carlsson icke iakttagit. Påföljande Onsdags morgon fick Carlsson besök af Carl Pettersson och Carl Svensson, som underrättade den förstnämnde att de blifvit kallade till Herr Häradshöfding Rudling och anmodade Carlsson att medfölja dit; hvarpå han i spetsen för en stor folkhop, utan att likväl anföra densamma, begaf sig till Herr Häradshöfding Rudling, som uppmanade de
