och vid Herr Fricks egendom, under gräsligt oljud, utöfvat en skändlig förstörelse å hans dyrbara och vackra byggnader samt svåra våldsamheter emot de personer, som sökt att våldet afvärja, hvarvid Herr v. Häradshöfdingen Asplund samt Soldaterne N:o 136 Skön, N:o 124 Rinaldo, N:o 131 Waldo, N:o 132 Spjut och N:o 130 Bo blifvit mer och mindre svårt sårade; att en mindre med störar beväpnad hop från Dunkahalla tågat åter till Herr Lindmans gård och der sönderslagit en myckenhet fönsterrutor samt i rummen inkastat stora stenar; samt slutligen att en större folkhop genom hotelser och våld sökt befria två vid sista uppträdet hos Lindman gripne och i stadshäktet insatte lagbrytare.
Vid nogsamt öfvervägande af hvad sålunda blifvit ådagalagdt, anser jag för min del, att den folkmängd, som den 25 och 26 September här i staden samlat sig tillhopa och stört lugnet och allmänna ordningen, dels derigenom att densamma den 25 September satt sig emot Arbetskarlen Carlssons häktande, dels derigenom att den icke på morgonen den 26 September åtlydt Herr t. f. Borgmästarens befallning att åtskiljas, utan under loppet af hela den dagen visat trotsighet emot samma befallning, och dels slutligen derigenom att den, på sätt ofvan är förmäldt, gjort våld å personer samt förstört och förderfvat annans egendom, ådagalagt sådant uppsåt och föröfvat sådan gerning att alla, som i mer eller mindre mån deltagit uti folkmassans tillgöranden, måste jemlikt 1, 2 och 7 §§ i Kongl. Förordningen den 6 Febr. 1849 såsom upprorsmän anses. Jag yrkar derför ock, i förmågo af åberopade 2 § af nyssnämnda Kongl. Förordning och på grund af den i målet förekomna bevisning, att hvar och en af de tilltalade, hvilken är lagligen förvunnen att vid ett eller annat af ofvanuppräknade tillfällen hafva uppträdt såsom anstiftare eller anförare måtte dömas till arbete å fästning från 6 till 10 år samt öfrige deltagarne i upproret till sådant arbete från 2 till 6 år, allt i mån af hvars och ens större eller mindre brottslighet, äfvensom att de hvilka äro öfvertygade om våld eller annan brottslig gerning vid och under upproret måtte dessutom fällas till det ansvar, som särskildt i lag stadgadt är; hvarförutan de tilltalade som sakfällas, synas böra förpligtas att, en för alla och alla för en, godtgöra de Kronan, Staden, målsegare och vittnen tillkommande ersättningar.
Särskildt föranlåtes jag yrka ansvar å häktade Lönnegren och Zetterberg samt på fri fot varande Muraregesällen Lundahl, för det de af arghet och illvilja inför rätta beskyllt mig för delaktighet uti deras urbota brott, samt medelst vittnen velat mig till gerningen binda. Lundahl har genom afsigtsmässiga, från enskildt hat till mig härflytande förvexlingar af mine uttryck tagit så verksam del i de begge öfriges angifvelser, att han svårligen torde undgå ansvar för falsk beskyllning, helst vittnet Molinie m. fl. uttryckligen vederlagt Lundahls uppgifter. Jönköpings Stadsfiskals-Kontor den 7 Mars 1856.
Samtlige de tilltalade förklarade sig icke hafva något emot att målet öfverlemnades till pröfning; och inlemnades dels från förut afhörda vittnet Sergeanten Håkansson denna attest:
”Till Välloflige Rådhus-Rätten i Jönköping!
Med anledning deraf, att enligt det af Boktryckaren Björk från trycket utgifna ransaknings-protokoll, angående de härstädes timade oroligheter, det af mig den 8 sistl. Januari under N:o 276 aflagda vittnesmål, blifvit oriktigt uppfattadt och infördt, sålunda skulle den af mig omvittnade tilldragelse emellan tilltalade Skomakaren Ljungberg och Arbetskarlen Widlund, passerat ”i porten till Widlunds tillhöriga hus”, der jag då skulle varit boende; men när Widlund mig veterligen ej eger hus, har jag i följd deraf icke kunnat uppge mig såsom derstädes boende; och anhåller om den till protokollet förda rättelse: att den af mig åsedda och omvittnade tilldragelse passerade vid Sämskmakaren L. Bergstens gård, der jag då bebodde öfra våningen. Detta på förut aflagda vittneseden. Jönköping den 7 Mars 1856.
Sergeant.”
dels ock från häktade Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson en så lydande skrift:
”Inför Välloflige Rådhus-Rätten uti Jönköping!
Vill jag till mitt slutpåstående uti målet, hvarför jag är anklagad och häktad, förklara mig oskyldig till dagens händelse den 26 September 1855, emedan jag hade aldrig gått ut den dagen och ej varit här uti staden, för jag hade redan lagat mig i ordning för att begifva mig ut på mitt vanliga arbete för att ro sten, men då blef jag kallad till tjenstförrättande Borgmästaren Rudling och den kallelsen var min skyldighet att åtlyda, och då jag kom dit tillika med flera andra personer, som dels voro kallade och dels gingo ändå, och det blef oss tillfrågadt, uti hvad afsigt vi klagade, och det var ej uti någon annan, än att här var inte möjligt, om man rätt hade penningar och besökte torget, så fanns det intet att få, hvad man behöfde till dagligt uppehälle och orsaken var den, att det bedrefs förköp och handel så väl på gator som vägar, hvilket är och var vår begäran att det skulle torgföras, alldenstund det är förbud och vite på dylik handel och förköp, och fast det är tjenstemän, hvars kall och skyldighet att efterse sådant, men det lät och syntes, som de aldrig skulle visst utaf denna sin skyldiga tjenstgöring, och då vi framfört vår klagan öfver detta förhållande, så erbjöd Herr Rudling sig att framföra vår talan och begärde att vi skulle följa honom till Lindman, hvilken varit en bland de värste som bedrifvit förköp och nämnde felsteg, och att han var bland de första uti spetsen, det hafva flera vittnen intygat, fast det ej har blifvit så infördt uti protokollerna, och det finns ännu flera, som kunna vittna detsamma. Äfven anhålla vi att Herr Rudling måtte sjelf stå till laga ansvar för orätt beskyllan och såsom egen innehafvare för den yxa, hvilken har visats inför Rätten under målets pröfning; för hade jag eller någon annan bland de mindre bemedlade personer burit och
