berättelse, med tillägg, att han under den 25 i förra månaden icke besökte arbetarne vid Postiljonen Blomqvists byggnad; att han icke haft annan anledning till sin förmodan att tilltalade Malmberg för Carl August Abrahamsson m. fl. omtalat de nämnde arbetarnes beslut att följande dagen besöka spanmålshandlarne i staden, än att Malmberg den dagen befunnits bland den församlade hopen, samt att Carl Gustaf Abrahamsson och Carl Svensson om morgonen den 26 utsågos af öfriga arbetarne att föra ordet hos Häradshöfdingen Rudling, utan att Andersson har sig bekant, i hvilken afsigt Carl Abrahamsson och Carl Svensson slutit sig till samlingen.
Stadsfiskalen Strömberg begärde derefter vittnesförhör med närvarande och i nämnde afseende förut åberopade Hofrätts-Notarien Löwenadler, Herr Majoren och Riddaren Blidberg, Herr Kaptenen och Riddaren Weidenhjelm, Fabrikörerne Malmberg och Sahlström, Handlanderne Salander, Westman och Westring samt Mjölnaren Bengt Christensson, hvilka alla redan svurit vittnesed, äfvensom med Herr Löjtnanten Hellman, Herr Majoren och Riddaren H. Munthe och Bokhållaren Elfton Barkman, som jemväl voro tillstädes och ojäfvige lemnade fingo aflägga sanningsed samt varnades för mened; hvarefter vittnen hördes hvar för sig och berättade:
10:o Hellman: att sedan vittnet, som Onsdagen den 26 sistl. September på eftermiddagen erhållit ordres att, med anledning af de uppkomne oroligheterna, sammandraga det manskap af K. Jönköpings Regemente, som var förlagdt närmast staden och dermed tåga till Herr Häradshöfdingen Fricks gård, hvarest man befarade att våldsamheter skulle föröfvas, kl. vid pass 7 på aftonen med en Under-Officer och 8 Soldater dit ankommit, såg vittnet en stor folkhop med en fanbärare i spetsen nalkas gården, hvarvid vittnet, som icke ville visa sitt manskap förr än massans afsigt blifvit känd, gick in med manskapet i den närbelägna qvarnbyggnaden och tillstängde dörren. Vid framkomsten till gården började folkhopen kasta stenar emot qvarnhuset och öfrige byggnader, hvilket vittnet från fönstren till qvarnhuset åsåg en stund, tills en del af hopen drog sig undan, men de öfrige dels fortforo med stenkastningen och dels började sönderrifva gardinerna innanför de inslagna fönstren till boningsrummen, då vittnet med soldaterne ryckte ut och med bajonettanfall dref folksamlingen tillbaka först till drängstugan och sedan den der förnyat stenkastningen, till en åkerlycka på denna sidan bränneriet, hvarest hopen skingrade sig, och soldaterne tågade tillbaka till drängstugan; men sedermera återkom massan talrikare än förut och fortsatte stenkastningen, då den två särskilte gånger blef tillbakadrifven och slutligen spridde sig i två flockar, af hvilka den ena stannade på vägen och den andre i trägården ofvanföre boningshuset, samt började stenkastningen från två håll; hvarföre vittnet beslöt kringränna den sednare flocken, men då manskapet skingrade sig på de många gångarne i trädgården och vittnet märkte sig ingenting kunna uträtta, drog sig vittnet med några af sitt folk tillbaka till qvarnen. Öfriga soldaterne återkommo först sedan oväsendet upphört, af anledning som vittnet icke hade sig bekant. Fem af soldaterne blefvo sårade under anfallen neml. N:o 124 Rinaldo, 131 Waldo, 130 Bo, 132 Spjut och 136 Skön, hvilken skars af en knif; hvarjemte N:o 133 Hellstrand erhöll en svår kontusion, så att han måste bäras till Lazarettet. Soldaterne Blomqvist och Appel, samt Sergeanten Palmblad, som utgjorde återstående antalet, skadades icke. Tilläggande på fråga, att vittnet icke kan bland de häktade igenkänna någon af dem vittnet såg vid qvarnen.
11:o Löwenadler: att vittnet Onsdagen den 26 i förra månaden kl. emellan 10 och 11 på natten såg en folkhop tåga emot östra delen af staden, hvarvid vittnet gick ut till torget och sedan vittnet fått höra att fönster inslogos hos Handlanden Lindman, vidare i sällskap med Apothekaren Pauli m. fl. mot Lindmans gård, men möttes midtför Klockgjutaren Norlings hus, sedan fönsterinslagningen redan slutats, af en folkskara, som drog tillbaka åt vester, och bland hvilken vittnet, Häradshöfdingen Gagner och Notarien Printzensköld tillfångatogo tilltalade Almgren, som de förde till Rådstugan. Huruvida Almgren vid gripandet medhade något tillhygge iakttog ej vittnet.
12:o Blidberg: att vittnet på aftonen Tisdagen der 25 sistl. September såg utanför sin bostad, ej långt från Handlanden Lindmans gård, en folksamling och deribland en person, liten och tjock till vexten samt klädd i ljusgrå rock, hvilken vittnet hörde yttra till Häradshöfdingen Rudling, som var tillstädes och sökte uppmana folkhopen att skiljas: ”jag står här så länge jag vill; vi ha makten i händerna”. Sedan massan skingrat sig tog någon upp ett trädblock vid Handlanden Lindmans hus. Följande dagen så väl på förmiddagen som mot aftonen varseblef vittnet åter folkhopar i närheten af Lindmans gård, utan att iakttaga hvad de förehade, men sent på aftonen, hvarunder vittnet var hemma i sina rum, hörde vittnet hurrarop från öster och, då vittnet skulle gå till sängs, såg vittnet flere personer försedde med stakar, vandra utåt gatan emot samma håll samt hörde kort derefter under tio minuters tid stakar kastas och fönsterrutor klinga. En polisbetjent var bland hopen, men vittnet tyckte honom icke göra något allvarligt försök att afstyra oväsendet. Slutligen då en större styrka kom tågande från vester, skingrade sig den förra folkhopen åt särskilda håll. I detsamma ankom från öster en afdelning soldater, då några stenar kastades emot dem, men vittnet kunde ej iakttaga hvarifrån stenarne kommo.
13:o Wejdenhjelm: att vittnet icke har något att upplysa om tilldragelserna under Tisdagen den 25, men på aftonen följande dagen var vittnet tillsammans med flere personer på patrullering i östra delen af staden, der en folkhop samlat sig. Vittnet samtalade under tiden med åtskilliga för vittnet okände personer, som tycktes anföra folkhopen och hvilka i början visade en temligen lugn sinnesstämning, ehuru de klagade öfver exporten af spanmål och de dryga utgifterna för anbringande af värmeapparat i stadens kyrka, för vallarnes planering m. m., men sedermera blefve de högljuddare och
