började slutligen, likasom öfrige folkhopen, att larma och föra oväsen. Borgmästaren, som var närvarande, uppmanade de församlade i Konungens namn att skingra sig, men de svarade endast med hurrarop. Ifrån öster drog sig folkskaran med häftighet mot vester, hvarunder den upptog hela gatan, motades af patrullen utanför Assessor Wikboms hus, men sprängde den våldsamt, så att flere personer trängdes åt sidorna. Sedan delade sig massan och en skara drog åt vester till Herr Häradshöfdingen Fricks gård, åtföljd på afstånd af vittnet och Herr Hofrätts-Rådet v. Sydow, med hvilken vittnet sammanträffade i vestra förstaden. Under förbigåendet varseblef vittnet att några rutor i Handlanden Borgs gård voro utslagne. Utanför tändsticksfabriken möttes två Bokhållare, som, under förmälan, att de äfven följt efter massan, men blifvit hotade, om de icke dermed upphörde, uppmanade vittnet och dess sällskap att återvända. Men oaktadt uppmaningen fortsatte vittnet och Herr Hofrätts-Rådet v. Sydow sin färd till Herr Häradshöfdingen Fricks gård, som de uppnådde, då stenkastningen der börjades. Vittnet såg derunder flere pojkar upptaga stenar från marken och stoppa i sina fickor, hvarvid Sadelmakaren Carlsson, som äfven kommit till stället, frågade en af pojkarne, hvad han stoppade i fickan, derpå han svarade: ingenting, men kastade ifrån sig en sten. Vittnet sprang framom flere af dem som kastade stenar och bad dem dermed upphöra, men då vittnet fann sig med sina uppmaningar icke kunna något uträtta och en sten i detsamma träffade Carlsson i sidan, gick vittnet och Herr Hofrätts-Rådet v. Sydow in i Herr Fricks qvarn, och träffade derinne Herr Löjtnanten Hellman och hans Soldater, hvilka qvarstadnade i qvarnen en stund, hvarunder stenkastningen fortfor och fönsterrutorna i Herr Fricks närbelägna boningslänga inslogos. Slutligen stillade sig oväsendet och vittnet gick upp i öfra delen af qvarnen, derifrån vittnet förmärkte, hurusom en del af hopen tågat bort, men en annan del var ännu qvar och deribland flere personer, som klättrade upp i boningslängans fönstergluggar. Soldaterne ryckte nu ut och fördref de qvarvarande; hvarefter vittnet begaf sig uppåt landsvägen mot staden, men mötte vid Talavid Herr Öfverste-Löjtnant Munck, Handlanden Westring m. fl., som efterföljdes af en stor folkskara, och med hvilka vittnet vände tillbaka till Herr Fricks gård. Under vägen förföljdes de med stenkastning, och vid ankomsten till gården möttes de af en folkhop, som framtågade under hurrarop och stenkastning, och hvaraf en del begaf sig uppåt trädgården, der den började kasta stenar mot Soldaterne, som försökte skingra flocken, hvarefter vittnet drog sig derifrån och gick hem; tilläggande, att, enligt hvad vittnet tyckte sig finna, folkhoparne icke utgjordes af arbetskarlar, utan till största delen af mindre personer, hvilka vittnet förmodade vara lärgossar.
14:o Malmberg: att vittnet Tisdagen den 25:te i förra månaden sent på aftonen, sedan vittnet redan gått till hvila, fick besök af Häradshöfding Rudling, som anmodade vittnet att medfölja till Handlanden Lidmans gård, för att vara behjelplig att stilla en folkhop, som samlat sig derutanföre; hvarpå vittnet steg upp och begaf sig till stället, der vittnet träffade en samling af 50 till 60 personer, deribland tilltalade Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson, Carl Svensson, Carl Petersson och Malmberg, hvilka lyckats föra ordet för de öfrige. Vittnet bad dem gå hem, men de svarade att de först skulle hafva ut Lindman och förbjuda honom uppköpa spanmål, äfvensom vittnet hörde det yttrandet fällas i hopen: ”det blir ej slut med detta.” Några på stället varande polisbetjenter sökte föra Carlsson från hopen, men denne kastade sig då på gatan och började skrika. Slutligen skingrade sig folkmassan, dervid vittnet varseblef de förut omnämnde verktygen ligga vid gården, men vittnet vet ej hvem som ditfört dem. På morgonen följande dagen såg vittnet åter de fyra nyssnämnde personerne bland en stor folkmassa, så väl hos Häradshöfdingen Rudling, som utanför Lindmans gård, der en bland hopen, tilltalade Sven Israelsson, var särdeles högljudd. På eftermiddagen, under det vittnet var inne i en rakstuga midtför Fabrikören Sahlströms tomt, der några arbetare voro sysselsatte att välta sten, iakttog vittnet, huru några andre personer, deribland svaranden Jonsson, kommo till de förre och försökte hindra dem från att arbeta samt fråntog dem en jernstång, som de begagnade vid arbetet. På aftonen deltog vittnet uti patrulleringen i staden, der vittnet bemärkte en stor mängd personer föra stoj och oväsen, men igenkände bland desse endast svaranderne Johan Andersson och Lundberg. Sedermera på väg till Herr Häradshöfdingen Fricks gård bemärkte vittnet Zetterberg ibland en folksamling, som kastade stenar efter vittnet. Vid återkomsten träffade vittnet på torget tilltalade Guldsmedlärlingen Carl Abrahamsson och såsom vittnet tyckte sig finna, äfven Öberg, hvilka hotade att med våld uttaga de svarander, som då redan voro gripna och insatte i Rådhuset.
15:o Sahlström: att vittnet Lördagen eller Måndagen före oroligheterna träffade vid hamnen tilltalade Daniel Andersson, Carlsson och Carl Petersson, som under samtal med hvarandra beklagade sig öfver de större uppköp som skedde af spanmål för utskeppning, och denna varas derigenom förorsakade dyrhet, hvarvid vittnet sökte trösta dem dermed, att sådana svårigheter afhulpo sig sjelfve, att spanmålens utskeppning och deraf härledd penningetillgång i landet åstadkom stegring af arbetslönerna o. s. v. samt uppmanade dem att icke begå några våldsamheter, hvilket de lofvade. Sedermera om morgonen den 26 Sept. fick vittnet veta, att oroligheter föregående dagen egt rum, hvarefter vittnet på förmiddagen gick ut i staden och såg en folkskara stanna utanför Handlanden Borgs salubod samt flere bland hopen, såsom tilltalade Carl Svensson och Timmerkarlen Anders Petersson, gå in i boden, efter tillsägelse af de öfrige, för att kalla ut Borg. Svaranden Carlsson var vid tillfället jemväl tillstädes bland folkhopen, hvilken han icke kunde förmås lemna, ehuru vittnet föreställde honom att han derigenom kunde blifva olycklig; äfvensom vittnet bad Carlssons hustru, som stod i närheten, underrätta honom, att om han ginge hem, skulle han af vittnet erhålla 2 Rdr b:ko, men oaktadt Carlsson af hustrun fick veta vittnets anbud, förblef han hos hopen, som, sedan Borg kommit ut, flere gånger fordrade att han skulle
