derefter af någon utaf vittnets bekanta, som berättade, att vid Lindmans gård påträffats en bila och en stupstock, hvilket föranledde vittnet att vända tillbaka till stället, der vittnet äfven såg nämnde redskap, hvilka tillvaratogos af Herr Häradshöfdingen Rudling. Nästföljde dag på aftonen var vittnet på patrullering i östra delen af staden, hvarest då var församlad en minst dubbelt större folkmassa än den förut omnämnda; och sökte vittnet, fast förgäfves, att genom samtal med flere bland hopen, hvilken förde oljud, men då icke föröfvade någon våldsamheter, förmå dem att gå hem. Flere svarade vittnet, att de skulle gå hem, när de fått sitt ärende uträttadt. Sedan vittnet trängt sig genom hela skaran, bland hvilken vittnet icke kunde igenkänna någon af de tilltalade, bemärkte vittnet vid öster tull Herr Borgmästaren Asker, som talade vid hopen, hvilken svarade endast med hurrarop. I detsamma ankom en flock från öster och förenade sig med den förra massan, hvarvid oväsendet tilltog. Som vittnet nu fann sig ingenting kunna uträtta till skingrande af folksamlingen, återvände vittnet uppåt Storgatan till Rådstugan, der vittnet qvarblef till följande dagen kl. 8 på morgonen, då vittnet gick hem.
18:o Westring: att vittnet Onsdagen den 26 på morgonen träffade utanför Landskanslisten Ståhlbergs gård vid torget en folkhop, som tågade åt öster med tilltalade Carlsson i spetsen. Vittnet yttrade dervid till Carlsson: ”Akta sig Carlsson”, men han svarade: ”Ingen fara för Patron”, och fortsatte färden. Sedermera fram på förmiddagen sammanträffade vittnet i östra delen af staden ånyo med folkskaran, hvaribland vittnet då bemärkte svaranden Nils Jonsson; och uppmanade vittnet vid detta tillfälle förgäfves flere bland hopen att återvända till sitt arbete. Några af dem svarade på vittnets uppmaningar: att de intet ondt gjorde. Under det vittnet gick tillbaka mot vester, mötte vittnet svaranden Daniel Andersson, som jemväl åtvarnades att ej deltaga i några oordningar, men han svarade endast de orden: ”det är rätt.” På aftonen, medan vittnet var ute på patrullering, träffade vittnet Smederne Lundgren, Lundström och Lönnegren från Husqvarna, hvilka, på vittnets tillsägelse, lofvade förfoga sig hem samt vid tillfället icke förde något oväsen. Sedan vittnet fått höra, att flere folkhopar tågat till Herr Fricks gård, begaf sig äfven vittnet dit i sällskap med vittnet Malmberg, hvilken på backen nära Bäckalyckan träffats af en sten från en flock, som de der gingo förbi. Vid framkomsten till gården möttes de af stenkastning från en folkskara, hvarföre vittnet skyndade in i qvarnen och förblef derinne tills stenkastningen upphört, samt hörde under tiden en Smeden Winblads lärgosse, som stod i qvarnen vid ett fönster, yttra, att han igenkände en och annan bland dem, som kastade sten, utan att vittnet nu kunde påminna sig namnen. Från qvarnen gick vittnet tillsammans med Herr Öfverstelöjtnenten Munck m. fl. personer hem till staden. Påföljde morgon råkade vittnet Jonsson, som visade ledsnad öfver hvad som inträffat, äfvensom Åkerblad, hvilken af vittnet tillfrågades hvad han dagen förut gjort här i staden; derpå han svarade, att han fört hit en oxe, samt, då han af vittnet tillsades att gå hem, förklarade sig dertill villig, men tillade: ”Sexton Riksdaler för rågen, Herr Patron!”
19:o Bengt Christensson: att en folkskara på aftonen den 26 sistl. September ankom till Hr Häradshöfdingen Fricks gård, der Herr Löjtnanten Hellman och vittnet gingo emot hopen, för att tala med den, men blefvo emottagna med stenkastning, hvarföre Herr Löjtnanten drog sig tillbaka in i qvarnen, medan vittnet, som stannade utanför, frågade folkskaran, hvartill stenkastningen skulle tjena, dervid en ur hopen, utan att vittnet kan uppgifva hvilken, yttrade: ”Här skall vi förstöra allt hvad här finns.” Som stenkastningen fortsattes, vände äfven vittnet tillbaka in i qvarnen och förblef derinne, tills efter ungefär fem minuter oväsendet upphörde och folkmassan tågade ner mot brygghusbyggnaden, medan en annan del stannade qvar, deribland vittnet igenkände tilltalade Sven Petersson eller hans broder Gustaf Petersson, vittnet kunde ej säga bestämdt hvilkendera, men en af dem började sönderrifva gardinerna innanför fönstren till boningshuset. Den bland hopen som sist lemnade gårdsplatsen var tilltalade Sjö, som bar en fana, hvilken han vid bortvikandet kastade emot boningsrummets fönster under yttrande: ”der ha ni den med.” Vid brygghuset möttes folkhopen af en annan flock, med hvilken den återvände till gården, hvarvid vittnet hemtade en bössa och aflossade ett skott med löst krut, för att injaga skrämsel hos de antågande, men måste taga flykten in i qvarnen, derifrån vittnet likväl straxt utkom och förenade sig med Herr Löjtnanten Hellman och några Soldater, hvilka drefvo folksamlingen uppåt lyckorna ofvanför gården samt tillfångatogo svaranden Johan Larsson. Sedermera gick vittnet tillsammans med Herr Hofrätts-Rådet von Sydow till trädgården, der de påträffade Sven Petersson, hvilken vittnet fasttog, och hvarvid han befanns hafva en sten i handen. En stund derefter, vid det vittnet utkom från drängkammaren, hörde vittnet, som var iklädd en ljus rock, flere personer skrika: ”slå den der hvite mjölnaren, som sköt på oss”, samt såg stenar kastas emot vittnet, som då skyndade upp till höjderna ofvanföre lusthuset och vidare en bakväg in i qvarnen. Hvad sedermera tilldrog sig, känner icke vittnet, emedan vittnet ej gick ut förr än allt var åter lugnt.
20:o Munthe: att han på morgonen den 26 i förra månaden såg en folksamling utanför Handlanden Lindmans gård, äfvensom vittnet och Herr Löjtnanten Elfström vid middagstiden träffade å Lilla Torget tilltalade Sjö, som tillsade dem att icke uppköpa spanmål, hvarpå de svarade: att de ingen spanmål uppköpt, men Sjö förnyade likväl tillsägelsen. På aftonen samtalade vittnet på Stora Torget dels med svaranden Lundberg, som yttrade: ”att de skulle till Lindmans och Frickens och ge dem så mycket de behöfde”, dels ock med svaranderne Carlsson och Gran, hvilka vittnet uppmanade att gå hem, då Carlsson icke svarade något, men Gran lät förstå, att det skulle bli annat af. Sedermera gick vittnet till Herr Fricks gård i sällskap med Herr Öfverste-Löjtnanten Munck, vittnena Sahlström och Malmberg
