medfölja till Krono-magazinet och visa huru mycket spanmål han der hade förvarad, ehuru vittnet gjorde dem föreställning, att sådant vore våld emot person. Ifrån Handlanden Borg drog sig massan till Handlanderne Sjöbergs och Aléns salubod, hvarefter vittnet gick hem och tillsade sina fabriksarbetare att icke gå ut i staden, hvilket de lofvade, äfvensom vittnet besökte några personer, som arbeta å en vittnet tillhörig, ännu obebygd tomt, samt uppmanade dem att förhålla sig fredligt, hvarvid de yttrade, att folk varit hos dem tre särskilda gånger och velat tvinga dem att upphöra med sitt arbete, men nämnde icke namnet å någon person. På aftonen, under det vittnet och Rådmannen Elfström stodo på torget och samtalade, kommo två smeder från Husqvarna, Johan Lönnegren och Sven Ahlin, hvilka, på Rådmannen Elfströms uppmaning att förfoga sig hem, svarade att de ännu icke uträttat hvad de skulle. Senare på aftonen gick vittnet ner till Handlanden Lindmans gård, utanför hvilken vittnet träffade en folkhop, som af Herr Borgmästaren Asker förgäfves uppmanades att åtskiljas. Två bland hopen, tilltalade Johan Andersson och Johan Larsson, uppmanades af vittnet att skilja sig från den öfriga hopen, hvilken uppmaning vittnet uttalade till många andra, men såsom det tycktes utan ändamål. I sällskap med Herrar Hofrätts-Råden Darin och v. Sydow vände vittnet tillbaka åt vester uppåt Storgatan, åtföljde ett stycke på vägen af ofvanbemälte Lönnegren, som slutligen gick framom vittnet, alltjemt hotande Hofrätts-Rådet von Sydow med de orden: ”dig skola vi nypa.” Utanför Herr Doktorn Sköldbergs och Assessorn Wikboms midt emot hvarandra belägna hus stadnade vittnet och dess sällskap, hvarvid vittnet af en framtågande flock trängdes uppåt huset. Sedan vittnet vid framkomsten till torget fått höra att flere folkhopar tågat till Herr Häradshöfdingen Fricks gård, begaf sig vittnet dit i sällskap med Herr Majoren Munthe, v. Häradshöfdingen Löwenborg och vittnet Malmberg. Under vägen upphunno de och gingo förbi en folkhop, som hurrade och förde oväsen, samt mötte längre fram en annan folkhop, som jemväl framtågade under hurrarop samt kastade stenar, deraf en träffade Malmberg. Dessa hopar förenade sig vid sammanträffandet med hvarandra, hvarvid den förstnämnda vände tillbaka till Herr Fricks gård, der vittnet vid boningshuset råkade tilltalade Johan Larsson, som var blodig i ansigtet och gret. Under det vittnet betraktade honom kom en person och gaf honom ett slag i ansigtet, så att han föll baklänges, hvarefter han af vittnet och en soldat inbars i statbyggnaden. Som flere stenar nedföllo kring vittnet fram vid gården, begaf sig vittnet derifrån till det öfra lusthuset vid vattenfallet, åtföljd af en lärling hos Smeden Winblad, som sade sig känna flere bland dem som voro på stället och deltagit i oroligheterna, såsom en lärgosse hos Smeden Lindström, en hos Guldsmeden Edborg och en hos Bleckslagaren Brandt. Under det de vid lusthuset samtalade härom, varseblefvo de svaranden Carl Abrahamsson, som med förnöjd uppsyn gick förbi dem, dervid lärgossen yttrade: ”det var Guldsmed Edborgs pojke och en bland de värste.” Som vittnet befarade, att Carl Abrahamsson skulle rapportera för hopen att vittnet var i trädgården, begaf sig vittnet derifrån, i sällskap med lärgossen, öfver åkrar och gärdesgårdar åt bymarken, men stadnade under vägen på en bergshäll ofvanför trädgården, hvarifrån vittnet hörde skrän och stenkastning, samt fortsatte sin väg förbi bränneriet, i närheten hvaraf vittnet lade sig uttröttad i en grop, för att icke bemärkas. Efter en stunds hvila fortsatte vittnet färden förbi Enkefru Höckerts stugubyggnad vid Sandliden tillbaka till staden. Tilläggande, att vittnet så väl i närheten af bränneriet som på vägen derifrån vid en lada anhölls af folkhopar, som dock endast frågade hvem vittnet vore, äfvensom att vittnet vid bränneriet hörde ett gällt rop, utan att vittnet kan uppgifva, hvem som ropade.
16:o Salander: att vittnet Onsdagen den 26 på förmiddagen träffade i östra delen af staden en folkhop, som stojade och förde oljud, samt deribland tilltalade Gran, hvilken vittnet hörde samtala med Herr Häradshöfdingen Frick om de höga spanmålspriserna. Sedermera på eftermiddagen råkade vittnet flere arbetskarlar, som uttalade sin förbittring öfver spanmålens dyrhet, men uppmanades af vittnet att icke genom våldsamheter och oordningar skada sig sjelfve. Under aftonen var vittnet på åtskilliga ställen i staden, der folkhopar tågade af och an under stoj och hurrarop. Följande dagen på morgonen, under det vittnet och Herr Hofrätts-Rådet Darin voro på återväg ifrån Dunkahalla, dit de tillsammans giort en utfärd, mötte de utanför vittnet Sahlströms gård svaranderne Åkerblad, Johan Petersson och Nils Jonsson, af hvilka den sistnämnde yttrade till Herr Hofrätts-Rådet Darin: ”Nu kan det vara slut med oväsendet och Herr Hofrätts-Rådet kan styra till att det blir lugnt”, hvarpå Herr Hofrätts-Rådet Darin svarade: ”Nu kommer er tid.” Alla tre svaranderne inföllo då, att ”herrarne” ville styra, men att så ej skulle ske, äfvensom en af de trenne, utan att vittnet kan uppgifva hvilken, fällde detta yttrande: ”herrarne ska’ kalla bort militären, ty de ställa till oväsen, men vi gå ut med yxan i qväll, och det kostar ej mer än 6 R:dr 32 sk. att slå ihjäl en knekt”, i hvilket yttrande de två öfrige med sina åtbörder tycktes i allo instämma; tilläggande vittnet, att Åkerblad och Jonsson vid tillfället ej syntes alldeles nyktra, men att Johannes Petersson var vid fullt redig sinnesförfattning.
17:o Westman: att vittnet Tisdagen den 25 sent på aftonen besöktes af Herr Häradshöfdingen Rudling, som berättade, att folk samlat sig utanför Handlanden Lindmans gård, i afsigt att förbjuda Lindman uppköpa spanmål, samt anmodade vittnet att medfölja till stället och biträda att lugna sinnena, hvarefter vittnet gick dit och uppmanade flere bland den utanför gården församlade folkhopen, deribland svaranderne Malmberg och Carl Svensson, att gå hem, men åtlyddes icke. Tilltalade Carlsson, som äfven var vid stället, sökte några polisbetjenter föra derifrån, men folkmassan trängde på och hindrade dem från försöket, dervid Carlsson yttrade: ”häkta mig kunnen J icke, men jag kan gå sjelf”, och flere af de församlade sade: ”försök icke att häkta honom.” Slutligen lyckades det Herr Häradshöfdingen Rudling att med uppmaningar skingra folkhopen, då vittnet gick sin väg, men upphanns kort
