Sida:Upproret i Jönköping den 25 och 26 September 1855.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
52

att förskaffa sig det för honom erforderliga belopp råg, hvaraf ungefärligen tre tunnor hvarje vecka användes i Wadells hus, emedan hans hustru åtagit sig att emot betalning förse en mängd arbetare med bröd, hade visserligen Wadell en eller annan gång beklagat sig öfver spanmålsuppköpen, men aldrig på sådant sätt att hans yttranden innefattat uppmuntringar till uppror eller dylika oordningar, hvilka, då de likväl yppats, Wadell fast hellre, sin pligt likmätigt såsom polisbetjent, sökt afstyra. Det honom tillvitade yttrande, enligt hvilket han på Unboms tomt Onsdagen den 26 sistl. September skulle hafva frågat några dervarande arbetare, om icke de också skulle gå till Lindman, kunde Wadell icke erinra sig hafva fällt och måste alltså förneka detsamma, helst han icke påminde sig hafva samtalat med någon vid nämnde tillfälle. En tid förut hade Wadell visserligen, vid emottagen underrättelse att Handlanden Lindman nyligen köpt ett parti spanmål, sagt att Lindman borde hållas efter, men dermed hade Wadell ej åsyftat att säga annat än att Lindman borde ställas under åtal, derför att han i utöfningen af sin spanmålshandel ofta gjort sig saker till förköp. Någon hotelse hade Wadell dervid icke låtit undfalla sig.

Härefter påkallade Åklagaren vittnesförhör med följande af honom i sådant ändamål inkallade och närvarande personer, nemligen: Gårdsägaren Nils Magnus Åhl, Soldaterne N:o 134 Josef Blomqvist, N:o 133 August Hellstrand och N:o 125 Lars Appel, Arbetskarlen Johan Magnusson, Brandvaktskarlarne N:r 3 Carl Larsson Bergsten, N:o 7 Carl Petersson, N:o 10 Gustaf Friberg, N:o 13 Carl Svan och N:o 14 Sven Blixt, Stenroddaren Gustaf Bengtsson, Pipfilaren N. M. Ekelund, Stockmakaren Carl Oxelqvist, Pipberedarne Johan Nordström, Anders Johan Skönberg och Anders Lundgren, de fem sistnämnde från Husqvarna.

Tilltalade Johannes Petersson N:o 9 anförde såsom jäf mot till vittne åberopade Gustaf Bengtsson, att denne gjort sig saker till åtskilliga tillgrepp från Johannes Petersson, som derföre ernade ställa honom under åtal, och bestred derföre Gustaf Bengtssons hörande såsom vittne i saken, men som Gustaf Bengtsson förnekade grunden för jäfsanmärkningen och rättegång derom ännu icke var anhängiggjord, blef jäfsanmärkningen, genom afsagdt beslut, ogillad.

I öfrigt lemnades och befunnos alla ofvan bemälte personer, med undantag af Soldaten Hellstrand, som upplystes vara broder till tilltalade Hellstrand, ojäfvige, hvadan Rådstufvurätten tillät deras hörande; dock underrättades soldaten Hellstrand att han icke behöfde yppa något angående hvad han kunde hafva sig bekant om sin tilltalade broders delaktighet i upproret.

Åhl, som förut aflagt sanningsed i målet, erinrades om densammas fortfarande kraft. De öfriga fingo nu gå vittnesed, och varnades för missbruk deraf, hvarefter alla hördes hvar för sig och berättade:

48:o Gårdsägaren Nils Magnus Åhl: Tisdagen den 25 sistl. September hörde vittnet visserligen sång på gatorna här i staden, men förmärkte icke några oordningar, utan fick först på Onsdagen underrättelse om hvad som då förelupit af Handlanden Molinie. Kommande från Öster varseblef vittnet omkring kl. 9 f. m. sistnämnde dag en stor och bullersam folkmassa, som stannade utanför Handlanden Borgs salubod, dit vittnet följde med, och hvarest genast hurrarop och annat oväsende förspordes. I spetsen för denna massa, som uteslutande utgjordes af personer tillhörande arbetsklassen, gingo tilltalade Malmberg och Carlsson. Af de öfriga igenkände vittnet icke flere än Carl Svensson och Anders Petersson samt Sven Israelsson eller Svensson, hvilken stod i dörren till boden. Nils Jonsson stod på något afstånd från skocken och uppmanade arbetarne att gå hem. Då vittnet frågade närstående Hamndrängen Daniel Andersson hvad folket hade för sig? svarade denne: ”Å de må gerna hålla efter dem, så få vi bröd för bättre pris.” Under fortsatt stoj och buller tågade massan vidare till Ahlén & Sjöbergs salubod; men hvad folket der företog såg icke vittnet, som emedlertid aflägsnat sig derifrån till Postiljonen Blomqvists bygge, vid hvilket endast få af dithörande arbetare voro närvarande. Längre fram på förmiddagen var vittnet vid jernbron och stod inbegripen i samtal med Prosten Modig, då en skara af upproriska personer antastade en bonde, som kom körande med ett lass spanmål öfver bron, och fråntogo honom tömmarne. Efter ytterligare en stunds förlopp, påkallades vittnets hjelp af Herr Kaptenen Löwenhjelm, som på Vedtorget anfölls och blef slagen samt drog sig något åt sidan, der två Löjtnanter Ribbing stodo. Ungefärligen 10 personer af den oroliga folkhopen, och deribland tilltalade Sjö och Gran, buro händer på Kapten Löwenhjelm, och Gran, hvilken var vid så uppretad sinnesstämning att fradgan stod omkring munnen på honom, antastade äfven Löjtnanten Carl Ribbing och yttrade till honom, att han också vore spanmålshandlare och förtjenade lika öde som Kaptenen Löwenhjelm. På vittnets föreställningar och upplysningar att Löjtnanten Ribbing ej handlade med spanmål, afhöll sig Gran från vidare våld och förolämpade Löjtnanten Ribbing icke handgripligen på annat sätt, än att Gran under utrop af ”förlåt mig” fattade Löjtnanten om lifvet. När vittnet på eftermiddagen gick öfver Vedtorget, träffade vittnet Sjö, som dels i förebrående och bestraffande ton frågade vittnet, hvarföre vittnet icke höll med arbetarne, dels ock med hotande åtbörder kräfde vittnet två Rdr, som han uppgaf sig hafva att fordra af vittnet, yttrande att fönsterna i vittnets hus skulle, derest beloppet icke gäldades, blifva sönderslagna på aftonen, tilläggande: ”ty vi äro icke rädda för herrar, om också aldrig så många herrar skocka sig”. En annan för vittnet okänd person, som vid samma tillfälle var i sällskap med Sjö, utfor jemväl i hårda ord emot vittnet. Vid ett besök på Ångfartyget Tegnér, nyss efter detsammas ankomst på eftermiddagen, gjordes vittnet af befälhafvaren på fartyget Kaptenen Fernström uppmärksam på att tilltalade Muraren Fredrik Jakobsson var ombord å fartyget, med hvilket den dagen en ovanlig mängd resande af arbetsklassen ankommit, samt sökte uppvigla folket under yttrande bland annat, angående folkrörelserna, att den som tillställt dem borde hafva premium eller medalj. Sedermera på