Ljunglund, och, efter hvad Lundahl ville minnas, med Skomakaren Söderbloms son, hvilken sednare berättat att en folkhop infunnit sig utanför Handlanden Lindmans hus och medhaft en yxa samt en trädkubb, som skulle föreställa en stupstock; att Lundahl med sitt sällskap, i anledning deraf, gick till omförmälda ställe, hvarest då fanns församlad en stor bullersam och stojande folkmassa, deribland Lundahl ej igenkände någon annan, än polisbetjenterne Collin och Wadell, hvilka sökte upprätthålla ordningen, samt att Lundahl, efter att en stund hafva afhört tumultet, begaf sig hem. Å Onsdagen den 26 September hade Lundahl vid frukosttiden, i ändamål att fortställa ett bref till en enkefru på Råby, angående ett af henne erhållet uppdrag att anskaffa en målare, gått ut i staden, och ungefärligen 2 eller 3 minuter uppehållit sig på Häradshöfdingen Rudlings gård, der han ett ögonblick sett denne tala med en folkmassa, hvarur ropet: ”ingen utskeppning af spanmål” ofta hördes; hvarefter Lundahl gått hem, men efter någon stunds förlopp åter begifvit sig ut, samt dervid uppehållit sig utanför så väl Handlanden Borgs som Sjöbergs salubodar, under det der förefallne oordningar egt rum. Lundahl, som från Sjöbergs bod begifvit sig å väg till förstaden, hade å det så kallade Vedtorget påträffat en hop, bestående mest af arbetskarlar, dem Lundahl icke kände, och hvilka sade sig skola gå till kronomagasinet, dit Lundahl följde efter. Vid ankomsten till magasinet blef Inspektoren Eckerberg på Kåfveryd, som var sysselsatt att från en vagn aflassa några säckar, troligen innehållande råg, antastad af hopen, men fredad af Lundahl, som uppmanade den ”att låta bli mannen.” Sedan Lundahl, som härifrån återvändt till Schölin och å dennes verkstad arbetat ända till skymningen, då, efter vanligheten, vid denna årstid arbetet upphörde, ytterligare begifvit sig ut i staden och fått se en större folkmassa tåga åt östra tullen, hade Lundahl följt efter och väl förnummit, att der fördes oväsende och att höga rop uppgåfvos, men icke hört någon af Herr Borgmästaren framställd uppmaning till folksamlingen att åtskiljas, ehuru han sedermera af andra personer fick veta att sådan skett. Folkhopen, midt ibland hvilken Lundahl stundom händelsevis fann sig indragen, hade härpå vändt sin färd åt vester, stadnat en stund midt för Assessorn Wickboms hus samt, efter åtskilligt gående fram och åter, fortsatt sin väg vester ut, utan att, så vidt Lundahl förnam, den vid Sadelmakaren Carlssons hörn samlade frivilliga patrullen genomsprängdes. Någon stenkastning hade Lundahl ej heller varseblifvit. På gatan midt för Skomakaren Ternbergs gård erhöll Lundahl, som stundom äfven händelsevis befann sig bland de församlade herremännen, en skuffning; och som han trodde att denna blifvit honom tillfogad af Herr Hofrätts-Rådet och Riddaren Darin, hvilken, jemte en annan herreman, befann sig alldeles intill, hade Lundahl vändt sig till dem med yttrande: ”Herrarne borde gå varligare till väga, emedan, i den sinnesstämning, hvari folket nu befinner sig, något kunde inträffa”; hvarefter Lundahl, som, på fråga, af Herr Hofrätts-Rådet uppgaf sig vara skräddare, i anledning af dennes yttrande, att det höga spanmålspriset mera tryckte dem, som sjelfva måste hålla sig kost, än dem, som arbetade hos andra mot mat och lön, helt fredligt invände, att det vore känbart äfven för de sistnämnde, enär mästarne deraf funnit sig föranlåtne att minska aflöningarne. Sedan härefter Handlanden Ekeroth tillkommit och upplyst om Lundahls namn, hvilket han förut ej uppgifvit, samt att Lundahl vore en fredlig person, hade han skiljt sig från Herr Hofrätts-Rådet. För öfrigt hade Lundahl nästan hela aftonen, i sällskap med Musikanterne Qvarnström och Rydelius, jemte Sadelmakaren Björkman och Skrifvaren Olander, gått fram och åter på gatorna, intill dess de, på framställning af Qvarnström, som en stund aflägsnat sig, men omkring kl. 9 åter träffades, begåfvo sig till Häradshöfdingen Fricks utanför Förstaden belägna egendom, der, enligt hvad Qvarnström sade sig hafva hört, våldsamheter skulle blifvit utöfvade. Under vägen möttes stora flockar af menniskor, dem Lundahl icke kände, så att vid framkomsten till stället, der förödelsen redan var fullbordad, högst få jemväl obekanta personer anträffades; dock hörde Lundahl, att oväsende egde rum vid det i trädgården belägna lusthus. Sedan Lundahl, som är bekant med Mjölnaren Christensson, skiljt sig från sitt sällskap och, för att besöka Christensson, gifvit sig å väg till qvarnen, hade Lundahl mött en soldat och, förskräckt öfver en af denne utstött hotelse, i största hast begifvit sig tillbaka, samt derefter, i sällskap med Muraren Svanberg, återvändt till staden, dit han anlände kl. 10, hvarefter Lundahl, utan att vidare besöka östra stadsdelen, gick hem. Omkring åtta dagar förut hade Lundahl varit på Husqvarna, hvarest han har många bekanta, men dervid ej förnummit något oroväckande i deras sinnesstämning.
Oaktadt erhållne ömma och allvarliga föreställningar att, i fall han deltagit i oroligheterna, omtala i hvad mån sådant skett, förklarade Lundahl sig hafva uppgifvit allt, hvarom han i målet egde kännedom.
Att i målet vittna hade Åklagaren till i dag inkallat Herr Hofrätts-Assessorn C. Westring, Handlanden R. W. Ekeroth, Målaren G. A. Enbom, Smeden Lars Wahlin, Apothekaren Ferdin. Pauli, Snickaren N. P. Gullberg, Bokhållaren Carl Bergegren samt Drängen Johan Magnusson, hvilka alla iakttagit inställelse, samt fingo, ojäfvige lemnade och befunne, nu företräda och aflägga vittneseden, om vigten hvaraf de påmindes; hvarefter de, vid med dem anställde serskilde förhör, berättade:
64:o Herr Hofrätts-Assessorn C. Westring: Tisdagen den 25 September, kl. omkring half eller tre qvart till 8 på aftonen, förmärkte vittnet från sin bostad, som är belägen midt för Handlanden Lindmans hus, oljud å gatan derutanför samt varseblef, då vittnet, i anledning häraf, såg ut genom fönstret, tre manspersoner, hvilka arm i arm tågade fram och tillbaka, samt, hvarje gång de passerade Lindmans hus, närmade sig saluboden, och hade dervid yttranden, som innefattade förnärmelse mot denne. En af bemälde personer hörde vittnet under gåendet yttra: ”om det skulle kosta mitt lif denna
