Sida:Upproret i Jönköping den 25 och 26 September 1855.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
60

qväll, så skall jag”, men kunde ej uppfatta fortsättningen. Sedan härefter flere personer, synnerligen af arbetsklassen, tillkommit, stadnade de samtligen utanför Lindmans hus, hvarvid de, under en mängd smädande utlåtelser om Lindman, högljudt gåfvo tillkänna sitt missnöje med dennes spanmålsuppköp. Vittnet begaf sig härunder ned på gatan, och då vittnet icke förmärkte någon af polisen vara tillstädes för oväsendets afstyrande, skyndade vittnet först till Polisbetjenten Wadell, samt, der underrättadt, att denne redan gått ut, till Häradshöfdingen Rudling, för hvilken vittnet anmälde förhållandet. Åtföljdt af Rudling återvände vittnet till folkmassan, hvilken, nu omkring ett hundra trettio personer stark, fortfor med sitt oväsende, hvarunder ropet: ”ut med Lindman” ofta hördes. Häradshöfdingen Rudling m. fl., som under tiden tillkommit, framställde uppmaningar till hopen att skingra sig, men dessa hörsammades icke; och hade vittnet, sedan polisbetjenterne fasttagit en person, i denne igenkänt tilltalade Stenroddaren Carlsson. Påföljde Onsdag, kl. omkring 8 på morgonen, varseblef vittnet en stor folkmängd, jemte Häradshöfdingen Rudling, komma vester ifrån och stadna utanför Lindmans hus, der vittnet icke förmärkte denna folkmassa, hvars sinnesstämning dock syntes tillkännagifva ett starkt missnöje, till en början föra något oväsende; men efter en stunds förlopp iakttog vittnet, att en del af hopen, deribland vittnet igenkände häktade Arbetskarlen Nils Jansson, högljudt och under hotande åtbörder tilltalade Herr Hofrätts-Assessorn von Feilitzen, som då befann sig å trappan till det hus, vittnet bebor. Längre fram på dagen, eller omkring kl. 1, påträffade vittnet vid Garfvaren Kjellbergs gård å Smedjegatan några arbetare, och bland dem ofvanbemälde Jonsson, inbegripne i samtal med Häradshöfdingen Ch. Lindqvist. Vittnet som stadnade och deltog i detta samtal, hvilket rörde de uppträden, som föregående afton och morgon ägt rum, föreställde härunder arbetarne att om det verkligen, såsom det tycktes förmoda, vore brist på spanmål här i orten, de borde på ett passande sätt vända sig till vederbörande auktoriteter, som i sådant fall nog skulle vidtaga erforderliga åtgärder för att söka afhjelpa densamma, men erhöll på sina föreställningar till svar af Jonsson, att det var nödvändigt att låta vederbörande förstå att det voro allvar med arbetsfolkets missnöje; hvarjemte då vittnet allvarligt uppmanade arbetarne att afhålla sig från alla våldsamheter, Nils Jonsson, som var öfverlastad af starka drycker, yttrade, det sådane ej vore att befara, ”ty när jag blåser i min pipa är det slut.” På aftonen samma dag hörde vittnet bland den folkmassa, som då var samlad utanför Handlanden Lindmans hus, tilltalade Svarfvaren Dahlgren yttra missnöje öfver de stegrade spanmålspriserna, samt iakttog att den en stund derefter vid Assessorn Wickboms hus samlade hopen, deribland vittnet ej kunde igenkänna någon viss, några gånger våldsamt banade sig väg genom den der mötande frivilliga patrullen. Efter erhållen kunskap derom att folket tågat ut till v. Häradshöfdingen Fricks egendom, begaf sig vittnet jemte några andra ditåt samt hörde, anländt till vägen, som leder till Bäckalyckan ofvanför åt Fricks egendom, rop om förstärkning, dervid jemväl en folkmassa, som befann sig efter vittnet, tycktes påskynda sina steg; men emedan vittnet härpå återvände till staden, hade vittnet icke någon kännedom om de våldsamheter, som vid nämnde egendom utöfvades. Vidkändt.

65:o Handlanden R. W. Ekeroth: Ifrågavarande Onsdags förmiddag begaf sig vittnet, efter af Målaren Enbom erhållen underrättelse om de oroligheter, som föregående aftonen egt rum utanför Lindmans hus och att sådane då åter voro å bane, i sällskap med Enbom till berörde ställe. Under vägen såg vittnet ovanligt många arbetskarlar ute på gatorna och fann vid framkomsten en stor folksamling, hvilken klagade öfver Lindmans spanmålsuppköp. Herr Häradshöfding Rudling, som befann sig der, uppmanade folket att skingra sig, men åtlyddes endast af några. Efter en stunds förlopp ökades oväsendet, och hvarunder en del af hopen, deribland vittnet fästade uppmärksamheten vid tilltalade arbetskarlen Carl Svensson och Stenroddaren Carlsson, hvilken sednare var i spetsen och synnerligen högljudd, samlade sig nedanför trappan till Häradshöfdingen Rymans hus och samtalade i hotande ton med Herr Hof-Rätts-Assessorn von Feilitzen, hvilken stod på sagde trappa. Sedan folkhopen, som flere gånger frågade efter Lindman och gjorde försök att intränga i dennes gård, men derifrån hindrades af Herr Häradshöfding Rudling, som ställt sig i porten, ändtligen träffat Lindman vid hans återkomst ute ifrån staden, hade på uppmaning af bemälde Herr Häradshöfding vittnet och flere andre omgifvit Lindman, medan denne talade med folkhopen, som efter någre erhållne löften syntes lugnare och begaf sig åt vester. Vid Assessorn Wickboms gård möttes vice Häradshöfdingen Frick och omringades af massan. Vittnet begaf sig nu hem, men efter en stunds förlopp i något ärende till hamnen; och såg vittnet dels att Fanjunkaren Rosell omringades af en folksamling, som häftigt förebrådde honom för det han åt Handlanden Goldkuhl uppköpte spanmål, samt dels hurusom en folkhop, på något afstånd från hvilken tilltalade Arbetskarlen Daniel Andersson stod, och deri vittnet igenkände förre Slottsknekten Anders Sjöberg samt Arbetskarlarne Gran, Lars Danielsson och Sven Israelsson eller Svensson, vid jernbron kringrände Herr Kaptenen Löwenhjelm, som åtföljd af Löjtnanterne M. Löwenadler och Ribbing, der möttes och af hopen antastades med hotelser och skuffningar, så att Herr Kaptenens mössa föll af och han började ropa på hjelp. Då vittnet såg Löjtnanterne draga sig tillbaka, skyndade vittnet och Bagaren Andersson till stället och befriade ej utan möda Herr Kaptenen, hvars ena rockskört befanns vara sönderrifvet, samt förde honom ombord på ångfartyget Jönköping; hvarefter Herr Kaptenen på vittnets tillstyrkan i båt öfver Lillsjön begaf sig från staden. På eftermiddagen anträffade vittnet å Stora Torget några personer i samtal med faktorismederne tilltalade Lönnegren och Lundström, hvilken sistnämnde på uppmaning att gå hem svarade: ”jag har ännu ej uträttat mitt ärende”, men på förfrågan ej ville uppgifva hvari detta bestod. Då patrullen första gången besökte Lindmans hus, iakttog vittnet, att Svarfvaren Dahlgren med utsträckta armar våldsamt gick fram genom patrullen; äfvensom vittnet der