Hoppa till innehållet

Sida:Upproret i Jönköping den 25 och 26 September 1855.djvu/72

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
64

vid den å gården samlade skaran och sålunda deribland icke heller kunde igenkänna någon viss, genast härpå begifvit sig från stället och å ett derinvid varande gärde påträffat Musikanterna Oskar Rydelins och Qvarnström, Smeden Wahlin, Tapettryckaren August Johansson hos Fabrikören Norling, en gesäll hos Sadelmakaren Carlsson och en annan person, om hvars namn eller yrke Axel Wilhelm Johansson ej egde kännedom, hade han uppehållit sig i grannskapet af dem, undet det oväsendet vid v. Häradshöfdingen Fricks hus och i dennes trädgård fortsattes, samt, sedan en stor folkmängd begifvit sig åt staden, i sällskap med förenämnde personer gått efter ända till Handlanden Lindmans hus, hvarest då öfver hundrade personer voro församlade. Jemte ynglingen Johan Krans och en annan minderårig person, den Axel Wilhelm Johansson ej kände, hade han en stund suttit å trappan till Häradshöfdingen Rymans midt emot varande hus och derifrån åsett hurusom tvenne fönster i Lindmans hus inslogos, men derpå i sällskap med lärlingen Olsbeck hos Hofslagaren Johansson begifvit sig hem.

Att i målet vittna hade Åklagaren till denna dag inkallat Tullförvaltaren Johan Jakob Rundberg, Ångbåtsbefälhafvaren Lars Fernström, Stadsfogden E. G. Moberger, vice Häradshöfdingen Edvard Gagner, Sysslomannen Peter Ekberg, Drängen Carl Larsson, Fahnjunkaren Gustaf Adolf Ahlsing, Glasarbetaren Carl Malmberg, Ynglingen Mauritz Lindgren, Skräddaregesällerne Jonas Hallengren, Anton Andersson och Olof Efverberg samt Skräddarelärlingarne Carl August Svensson och Johan Danielsson, hvilka alla voro tillstädes samt fingo, ojäfvige lemnade och befunne, nu företräda och aflägga vittneseden, hvarefter de, påminde om vigten deraf, hvar för sig hördes och berättade:

72:o Tullförvaltaren Rundberg: På aftonen den 26 nästl. September hade vittnet, efter erhållen underrättelse om att våldsamheter förehades vid vice Häradshöfdingen Fricks egendom, begifvit sig ditåt och under vägen träffat vice Häradshöfding Jonsson, i sällskap med hvilken vittnet gick fram till stället och stannade vid hörnet af trädgården. Efter en stunds förlopp kom en för vittnet okänd mansperson. hvilken omtalade, att en del af folkmassan vore i trädgården, och frågade om ej vittnet och dess följeslagare ville gå dit in. Bemälde person gick, under yttrande, att han skulle tillse om någon fara vore för handen, först ensam in, men kom snart tillbaka och uppmanade, under förklarande att det ej vore farligt, vittnet att medfölja. Sedan vittnet återkommit från det härefter i trädgården gjorda besök, derunder vittnet på en af gångarne såg kolfven efter en sönderslagen bössa samt vid lusthuset förmärkte en stor förödelse, hade vittnet iakttagit att en från trädgården kommande folkhop stannade utanför södra stakettet. Förut omnämnde mansperson återkom något derefter, fattade vittnet i armen och bad vittnet akta sig, emedan några af ”förmännen” sagt sig vilja slå vittnet. Folkhopen begaf sig härpå i väg åt staden och vittnet följde efter i sällskap med två arbetskarlar. Vidkändt.

Tilltalade Svarfvaren Anders Andersson tillkännagaf sig hafva varit den af vittnet omnämnda manspersonen, samt att han med ”förmännen” menat Garfvaregesällen Andersson hos Fabrikören Johan Lindqvist och en annan okänd person, dem Anders Andersson så benämnt, emedan de vid tillfället varit högljuddast; och förklarade vittnet, att vittnet på rösten uti Anders Andersson igenkände den person, af hvilken vittnet vid omförmälda tillfälle åtföljdes i trädgården och blef varnad.

73:o Ångbåtsbefälhafvaren Fernström: Sedan vittnet ifrågavarande Onsdags eftermiddag, vid ankomsten från Stockholm, med ångfartyget Tegnér lagt till i hamnen, hade någre personer af arbetsklassen, ibland hvilka vittnet igenkänner tilltalade N:o 23 Fredrik Jacobsson, kommit ombord. Vittnet, som ej ville samtala med dem, anmodade förut afhörda vittnet Åhl, som jemväl var ombord, att gå fram och efterhöra hvad de yttrade; och hade Åhl efteråt för vittnet omnämnt att bemälde Fredrik Jacobsson, under samtal med de öfrige om oroligheterna yttrat: ”den som ställt till detta borde ha premium eller medalj”. Vidkändt.

74:o Stadsfogden Moberger: Den 25 September klockan mellan åtta och nio på aftonen förmärkte vittnet oväsende å gatan samt varseblef, då vittnet i anledning häraf gick ut, tre eller fyra manspersoner arm i arm tåga åt öster. Vittnet, som för tillfället var hindradt att följa efter, begaf sig något senare, sedan vittnet genom bud från Häradshöfdingen Rudling fått underrättelse om oroligheterna, till Handlanden Lindmans hus, hvarest då befann sig en stor folkmassa, deribland vittnet igenkände tilltalade Carl Gustaf Abrahamason eller Carlsson, N:o 2 Carl Petersson, Carl Svensson och Malmberg. Folkhopen, ur hvilken ropen ”ned med Lindman” ofta hördes, uppmanades ehuru fåfängt af Häradshöfdingen Rudling att åtskiljas. Arbetskarlen Malmberg, den vittnet tog afsides och tillsade att gå hem, ville på fråga ej uppgifva sin bostad, dit vittnet i händelse af behof ämnat afföra honom. Ofvanbemälde Carl Gustaf Abrahamsson, hvilken synnerligast utmärkte sig, blef slutligen fasttagen, ehuru sådant ej skedde utan svårighet, enär dels förre Brandvaktskarlen Berg jemte någre gesäller och lärlingar trängde sig emellan polisbetjenterne och Carl Gustaf Abrahamsson, och dels denne sjelf kastade sig på marken och så våldsamt sparkade omkring sig, att någre af polisbetjenterne blefvo omkullslagne; och hörde vittnet, under sina bemödanden att återställa ordningen, någon i hopen yttra: ”det är ej värdt att Moberger gör sig till, ty honom skola vi nog qväsa”. Sedan folkmassan efter en stunds förlopp skingrat sig, hörde vittnet omtalas att en yxa blifvit upphittad samt påträffade å en timmerhög vid Häradshöfdingen Rymans hus, den trädkubb, som, nu i Rättens förvar, uppvisades och af vittnet igenkändes. Vittnet, som påföljde morgon en stund uppehöll sig å Stora Torget, iakttog derunder att åtskillige personer af arbetsklassen, medhafvande tomma säckar, utan att dock göra några uppköp, sins emellan yttrade:

(Fortsättn.)