Härefter tillkännagaf Åklagaren, att han, för att vittna i saken, till i dag inkallat Herr Prosten Carl Gustaf Modigh, Bagaren Johan Andersson, Kakelugnsmakaren Joachim Ryhle, Skräddaregesällen August Zetterlund, Gördelmakaren Nils Johan Hagelin, Polisbetjenterne Carl Fredrik Ekvall, Johan Ljunggren, Gustaf Collin och Nikolaus Hök, f. d. Brandvaktskarlen Gustaf Ottosson, Muraregesällen Carl Lundberg, Arbetskarlen Peter Johansson, Brandvaktskarlarne Johan Nyberg och Erik Lorentz Engdahl samt Vagnmakarlärlingen Edvard Johansson.
Alla ofvan uppräknade, till vittnen åberopade personer, med undantag af Brandvaktskarlen Johan Nyberg, voro närvarande; och som jäf emot dem hvarken anmäldes eller utletas kunde, fingo de aflägga sanningsed, om hvars vigt de erinrades, samt berättade vid serskilde förhör:
98:o Herr Prosten Carl Gustaf Modigh: Vittnet, som varit upptaget af embetsgöromål hela Tisdagen den 25 sistl. September, hade icke haft tillfälle att göra sig underrättad om de oroligheter, som egt rum förrän kl. 6 nästpåföljde morgon, då någon för Herr Prosten omtalade föregående aftonens tilldragelser. Polisbetjenten Wadell, hvilken, kl. 8 f. m., sistnämnde dag kom till vittnet, för att emottaga befallningar rörande Fattigvårdsstyrelsens sammanträde på aftonen, lemnade ytterligare bekräftelse om folkmassans beteende utanför Handlanden Lindmans hus. Medan Wadell ännu var qvar hos vittnet, hörde vittnet kl. omkring half nio buller på gatan och såg att en flock arbetere tågade förbi åt öster. På vittnets fråga om anledningen dertill genmälde Wadell, att det troligen var ”arbetsklassen”, som var på väg till Borgmästaren. Vittnet var emedlertid så upptaget af embetsgöromål, att vittnet icke kunde lemna sitt rum förr än kl. 11, men då gick vittnet till de arbetare, som voro sysselsatta med arbete vid den nyligen till stadens kyrka anskaffade uppvärmnings-apparat, samt fann hvar och en af dem på sin plats. Vidare gick vittnet åt vester och såg när drängen Strand öfverfölls, dervid 10 eller 12, alla för vittnet okända personer, först antastade Strand, fattade uti honom, fråntog honom tömmarne och stannade hästarne, men snart kom en stor massa från torget samt hurrade och deltogo i uppträdet, som egde rum i grannskapet af jernbron. Bland den tillkomna hopen igenkände vittnet Hamndrängen Daniel Andersson, Lind, som bor på förstaden, och f. d. Brandvaktskarlen Blixt, hvilken sednare vittnet mötte på bron. Vittnet var derefter på Rådhuset, när tilltalade Malmberg, Svening Nilsson, Anders Petersson och Carl Johansson fingo företräde inför Magistraten. Vittnet hörde dervid Carl Johansson fälla det af honom förut i dag erkända yttrande, samt att Malmberg, då t. f. Borgmästaren erinrade honom att fattigvården aldrig underlåter att hjelpa de behöfvande, genmälde angående fattigvården: ”der trakteras med käppen”. När vittnet på eftermiddagen gick till Fattigvårdsstyrelsens sammanträde på stadens arbetshus kl. 3, träffade vittnet tilltalade arbetskarlen Nils Jonsson. Denne, som var så öfverlastad, att han med möda kunde gå, gaf sig i samtal med vittnet och yttrade till en början ”J få ej vara elaka vid gubben”. Vidare sade Nils Jonsson ”de vill i afton” och gjorde ett tecken med en tumstock, som han höll i handen. Då vittnet varnade Nils Jonsson för deltagande i några oordningar eller lagöfverträdelser, svarade han jakande, med tillägg att ”om jag ej kommer ut blir ingenting af”. I anseende till sitt öfverlastade tillstånd uttryckte sig Nils Jonsson endast genom ofullständiga meningar och talade mest med tecken. Vittnet skiljdes från honom när vittnet gick in på arbetshuset. Angående det samtal vittnet på eftermiddagen hade med Arbetskarlen Österberg, i närvaro af Herr Hofrätts-Rådet och Riddaren Darin, då vittnet kl. 6 gick till Rådhuset, för att förena sig med den patrull, som der bildades af ordningsälskande män, för lugnets återställande, berättade vittnet lika med Herr Hofrätts-Rådet Darin, tilläggande att Österberg, ehuru han lofvade vittnet att gå hem och icke vidare deltaga i oordningarne, likväl icke hållit sitt löfte, enär vittnet sednare på aftonen såg honom bland den vid öster-tull församlade oroliga folkmassan. I sällskap med öfriga patrullerande personer, begaf sig vittnet från Rådhuset till Handlanden Lindmans hus. Der möttes en stor hop upproriskt folk, hvaribland vittnet igenkände tilltalade Stenroddaren Carlsson och anmanade honom att medverka till lugnets återställande, genom att sjelf gå derifrån och taga med sig sitt sällskap, hvartill Carlsson svarade jakande och räckte vittnet handen till bekräftelse derpå, och vittnet trodde att Carlsson höll sitt löfte, emedan vittnet hörde honom straxt derefter ropa: ”kom gossar så skola vi gå hem”, samt såg honom följd af många andra aftåga åt vester. Sedan Stenroddaren Carlsson med sitt följe aflägsnat sig hördes längre ut åt öster vid Slagtaren Lindgrens hus hurrarop och oväsende, hvarföre patrullen begaf sig dit. Den stora folkhop som der anträffades var serdeles bullersam och orolig. Allt bemödande som af de patrullerande gjordes att lugna densamma var fruktlöst; hopen medgaf icke samtal, den öfverröstade med oskickligt skrän och upprepade hurrarop dem som ville tala lugnande ord och sökte hindra dem, som gingo fram för att återställa ordningen och förmå hopen att åtskiljas. Bland hopen kände vittnet icke någon, men sedan Borgmästaren, Herr Assessorn Asker, i afsigt att lemna folket utrymme att åtskiljas, dragit sig något tillbaka och ernade återvända till Rådhuset, träffade vittnet Arbetskarlen Carl Jonsson från N:o 33 å Båtsmansbacken, hvilken vittnet frågade hvad han hette och om hans namn icke vore Arvidsson. Dertill jakade Carl Jonsson och lofvade på uppmaning af vittnet att genast begifva sig hem. Då vittnet sedermera ställde enahanda uppmaning till nuvarande extra Polisbetjenten Jonsson genmälde denne, att han ej vore ute i någon ond afsigt, ehuru, som han utlät sig, han ofta blifvit misstänkt och lofvade vittnet att vara behjelplig med oordningarnes afstyrande. Vittnet hörde sedermera en person, som vittnet trodde hafva varit nyssbemälte Jonsson, förmana Arbetskarlen Carl Jonsson att gå hem, hvartill denne nekade under yttrande, att han hade rättighet att vara ute. När patrullen var på återväg från Handlanden Lindmans hus till Rådhuset, blef den uppehållen och sprängd utanför Herr Assessorn Wickboms hus af stora upproriska massor som kommo från både öster och vester; och emedlertid hade vittnet tillfälle att
