se ”den gräsliga oordning”, som der egde rum. Under uppehållet hörde vittnet en person bakom vittnet utbrista i svordom och yttra ”djeflar i min själ” och när vittnet, som förvånades och med fasa hörde den grufliga eden, vände sig om varseblef vittnet Skräddaregesällen Lundahl, hvilken fällde eden, och hörde honom jemväl yttra ordet ”svälta ihjäl”, dock utan att vittnet förnam början af meningen. Herr Hofrätts-Sekreteraren och Riddaren Stridbeck stod då nära Lundahl och uttalade varnande och förmanande ord till de närmast stående personer af folkhopen. Bland de massor, hvilka under skrän och oväsende vandrade fram och åter emellan Assessor Wickboms gård och kyrkan, samt för hvarje gång och således flere gånger sprängde eller genombröto patrullen, igenkände vittnet icke någon annan än bemälte Lundahl, som dervid gick i förening och syntes ganska förtrolig med fridsstörarne, hvilka bland annat ofog äfven låtsade slåss sinsemellan och skuffa hvarandra, för att derigenom röja sig rum och undanstöta de patrullerande. När vittnet återkommit till Rådhuset, inberättades att oroligheter egde rum vid Häradshöfdingen Fricks egendom, men som vittnet icke gick dit utan begaf sig hem, hade vittnet icke annan kännedom om tilldragelserna dervid än hvad andra personer berättat. Efter en stunds förlopp hörde vittnet skrän och oväsende från en folkhop, som närmade sig allt mer och mer på väg åt öster samt tågade förbi vittnets bostad. Många deribland, af hvilka vittnet likväl icke kände någon, voro försedde med störar i händerna. Vittnet, som gick ned på gatan, träffade Konrektor Rosengren, hvilken omtalade att orostiftarne redan inslagit fönster hos Handlanden Lindman, hvarföre vittnet skyndade till dennes hus, der likväl då, sedan två bland våldsverkarne blifvit gripne, våldsbragderna upphört och hopen skingrades, så att vittnet endast varseblef några okända personer, som flydde utom östra tullen. Slutligen erinrade sig vittnet, och tillade att vittnet vid först omvittnade uppträdet utanför Handlanden Lindmans hus såg tilltalade Svarfvaren Dahlgren, som förmanades till stillhet, men icke dess mindre uppträdde i den massa, som der visade hätskhet mot Lindman för uppköp af spanmål och densammas utskeppning.
99:o Bagaren Johan Andersson: Onsdags f. m. den 26 sistl. September var vittnet på Stora Torget och såg när timmerlaget vid Postiljonen Blomqvists nybyggnad aftågade förbi torget och begaf sig med tilltalade Carl Svensson, Malmberg, Carlsson och Carl Petersson i spetsen till dåvarande t. f. Borgmästaren Häradshöfding Rudling. Huru arbetarne der förhöllo sig kunde vittnet icke upplysa, emedan vittnet icke stannade, utan gick förbi Häradshöfdingen Rudlings gård, men sedermera såg vittnet dem och många andra församlade utanför Handlanden Lindmans hus, der de förhöllo sig pockande och hotande och der vittnet bemärkte arbetskarlen Svening Nilsson vara en af de ifrigaste deltagarne i uppträdet. Längre fram på förmiddagen bemärkte vittnet en samling af personer omkring ett sädeslass, som kördes af en dräng från Barkeryd, hvilken uppehölls af folket vid jernbron. På vittnets fråga om anledningen hvarföre drängen hindrades, svarades i folkhopen att man ville veta hvart drängen ernade köra med rågen. Drängen tilläts omsider på vittnets föreställningar att fortsätta sin färd och körde utmed sjöstranden, åtföljd af vittnet, samt ernade sig till kronomagazinet, men snart hejdades han ånyo och måste stanna, när han omringades af en mängd karlar, hvaraf åtskilliga kommo från kronomagazinet och andra från Vedtorget. Bland dem som dervid särdeles framstodo såsom hufvudmän, voro tilltalade Sjö, Zetterberg och Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson, samt en person, af hvars leriga förkläde vittnet drog den slutsats att han var murare. Då vittnet ånyo gjorde föreställningar mot berörde ofog, motsades vittnet till en början särdeles af muraren, hvilken sprang emot vittnet, men Carlsson yttrade slutligen: ”icke ett ord mer — nu skall hvar och en gå hem till sitt”. På inrådan af Musikanten Håkansson, hvilken emedlertid tillkommit, att drängen, enär han ej tilläts fortsätta färden till kronomagazinet, skulle återvända till staden, vände drängen om och for deråt, hvarefter vittnet åter begaf sig till Vedtorget, hvarest vittnet såg Herr Kaptenen Löwenhjelm omringas af arbetarne, hvilka mot honom utfore i skarpa ord och hotelser samt jemväl skuffade och fattade uti honom. Bland de, som vid nämnde tillfälle voro närmast Kapten Löwenhjelm bemärkte vittnet tilltalade Sjö, Gran och några murarearbetare, hvilkas namn vittnet icke kunde uppgifva. Sven Israelsson eller Svensson var ock i närheten. Vittnet och Handlanden Ekeroth skyndade till stället och sökte medla fred; och då vittnet dervid fattade tag i Sjö, för att afhålla honom från våldsamheter, uppmanade äfven Sjö folket att skingras. Sedan Herr Kapten Löwenhjelm emedlertid lyckats komma undan på ett ångfartyg, talade några af massan med Löjtnanterne Ribbing, men deråt egnade vittnet icke någon uppmärksamhet. Folket skingrade sig icke förr än kl. 11 eller 12 på dagen. Sedermera var vittnet på Rådhuset, der vittnet hörde Carl Johanssons förut uppgifna yttrande inför Magistraten. På eftermiddagen var vittnet endast ute en kort stund i ett enskildt ärende samt träffade då Gördelmakaren Nordström. Under samtal med denne frågade vittnet om han ernade sig ut på aftonen, hvartill Nordström svarade ”nej — men jag skall fråga mina gossar, om de vilja gå ut och roa sig i afton”, hvilket svar föreföll vittnet besynnerligt. Om öfriga uppträdena ifrågavarande dagar hade vittnet sig icke något bekant. Vittnet var upptaget af göromål hela Onsdags aftonen samt tillsåg att hans lärlingar då höllo sig hemma.
100:o Kakelugnsmakaren Joachim Ryhle: Vittnet såg på något afstånd, då upprorsmännen Onsdags förmiddagen, den 26 sistl. September, omringade förre Fanjunkaren Rosell och att Carl Svensson, den ende, som vittnet dervid igenkände, var mycket verksam, samt att någon bland folket tog Rosell vid näsan. Bland dem som omringade Herr Kaptenen Löwenhjelm kände vittnet igen tilltalade Sjö, men icke någon annan. Vid samlingen utanför Herr Assessor Wickboms gård på eftermiddagen bemärkte vittnet Skräddare-gesällen Lundahl gå arm i arm med dem bland upprorsstiftarne, som genombröto patrullen. Smeden Carl Andersson på förstaden var också med ibland massan utanför Assessor Wickboms
