Uppträdena den 25 och å förmiddagen den 26 utanför Handlanden Lindmans bostad förbigår jag, såsom utan sammanhang med den händelse, i följd hvaraf jag ansetts böra såsom målsegare i målet inblandas.
På aftonen den 26 infann jag mig å Rådhuset och anmälte mig såsom medlem af civila patrullen, med hvilken jag deltog i fruktlösa försök, att med goda ord och lämpor förmå de vid Lindmans åter samlade massorna att godvilligt skiljas. Sedan en del af de orolige under skrik och hurrarop tågat åt vester, gick jag ensam åt samma håll. Jag sporde då, att upploppsmännen slagit in fönster hos Handlanden Borg och derefter begifvit sig ut till Häradshöfding Fricks egendom. Då jag förut på dagen hört sägas, att Fricks der belägna bränneri af pöbeln hotats med förstöring, skyndade jag genast stora gatan öster ut, tillsägande de få af patrullen som jag kunde påträffa att samlas vid Vindbron, för att i en trupp uttåga till Fricks egendom och söka hindra våld. Vid min återkomst till Vindbron, i sällskap med sex eller sju personer af patrullen, anträffades icke flera af densamma. Ehuru få och utan vapen, deraf ingen då förutsåg behofvet och nyttan, begåfvo vi oss å väg, påskyndande vår gång, sedan vi mött en polisbetjent med underrättelsen, att upploppsmännen redan med stenkastning angripit Herr Fricks boningshus och att den dittills å stället samlade militärstyrkan vore för ringa till egendomens kraftiga skyddande. Å ett gärde till höger om den till Herr Fricks lägenhet förande qvarnväg möttes en svärm upploppsmän, nedspringande till stenplockning å gärdet. Efter verkställande häraf och sedan flere af dem vid en lada försett sig med der utanför befintlige stakar, sprungo upploppsmännen under hot och svordomar tillbaka mot den angripna punkten. Vi skynda efter, beväpnande oss med de öfverblifne stakarne. Nu falla två skott i riktning åt oss, och en större massa upploppsmän kommer flyende. Vi draga oss åt sidan och förena oss med soldaterne, som med fälld bajonett och, föregångne af sin käcke anförare, drifva massan före sig. Äfven vi söka med våra stakar bidraga till en fullständig seger. Två fångar göras och medföras till Herr Fricks gård, der de inspärras i en källare; vid detta utfall blef en soldat i pannan sårad af en kastad sten. Nu upplyses, att soldaterne sakna ammunition och att de två skotten blifvit lossade af en bland Herr Fricks mjölnare, som i utfallet tagit en särdeles verksam del. Under rådplägning om möjligheten att anskaffa ammunition för afvärjande af ett nytt, väntadt angrepp, öfverraskas vi af ett häftigt stenregn från de rundt kring gården närbelägna höjderna, som emedlertid blifvit af upploppsmännen besatta, hvarföre vi nödgas söka skydd i qvarnen. Öfvertygad att de två förra skotten, ehuru blott lösa, väsendtligt bidragit att sätta massan i rörelse till flykt, föreslog jag högste militärbefälhafvaren på stället, Herr Öfverst-Löjtnanten och Riddaren Munck, att med användande af ett par ytterligare skrämskott, i förening med ett nytt bajonettanfall, fördrifva ordningens störare från sin fördelaktiga position. Sedan detta förslag blifvit godkändt och jag af omförmälde mjölnare fått låna en dubbelbössa laddad med löst krut, förenade jag mig med soldaterne till det aftalade anfallets utförande, dervid våra motståndare efter en, som jag tror, oskadlig stenkastning veko ur sin position, lemnande trädgårdens höjder fria. Men en annan hop hade nu besatt gårdsplanen. Soldaterne drogo sig derföre ned från trädgården till inkörsvägen och framkommo derå vid knuten af der belägna flygelbyggnad. Knappt hade jag framhunnit till samma ställe, förr än massan kommer nedrusande på gården och helsar oss med förnyad stenkastning, för hvilken soldaterne kommenderas draga sig tillbaka. Jag stannar något efter soldaterne, för att betäcka reträtten medelst aflossande af mina skrämskott, dem jag sökte göra fruktansvärdare, genom att i bössans pipor inlägga ett par nypor på trädgårdsgången uppsamlad sand. I detta, som mig syntes lofliga syfte, var jag just sysselsatt att spänna den ena pipans hane och lägga an, då en af de många stenar, som ännu haglade, träffar mig i pannan så häftigt, att jag oaktadt min vid sigtandet intagna framåtlutande ställning, höll på att falla baklänges. Hade icke pannan i någon mån skyddats af min mössas skärm, som stenen råkade, lärer deraf förorsakad skada kunnat bli lifsfarlig. Nu stannade det vid ett häftigt blodflöde, som nödgade mig att skyndsamt taga till flykten, dervid jag understöddes af v. Häradshöfdingen E. Söderblom och Bokhållaren vid Tändsticksfabriken Herr Haij, hvilka införde mig i ett ofvanför Herr Fricks trädgård beläget hus, der blodflödet hämmades och i pannan erhållet sår provisionelt förbands. Från denna fristad, dit ljudet af upploppsmännens fortsatta våld å Herr Fricks i trädgården belägna lusthus hördes, begåfvo vi oss sedermera å natten och upphunno staden utan vidare äfventyr. Öfrige vid tillfället närvarande af patrullen, torde nyssnämnde herrar kunna nämna.
Jag saknar all kännedom om hvem som kastade den sten, hvarmed jag sårades. Äfven om detta blefve fullt upplyst har jag för min ringa olägenhet deraf intet ersättningsanspråk att framställa; och hoppas jag derföre att undvika personlig inställelse i målet och vidare besvär, än af denna skrift, som jag icke kunnat göra kortare, då nödigt ansågs att berätta hvad jag vid tillfället erfarit och jag är i okunnighet om hvad ransakningen derförutan kan hafva i berörde afseende gifvit vid handen.
Bärby den 8 November 1855.
112:o Bagaren S. Håkansson, hvilken på kallelse sig inställt för att i målet vittna, fick, ojäfvig lemnad och befunnen, nu företräda och aflägga vittneseden, om vigten hvaraf han påmindes och på hvilken han berättade: att vittnet, som på aftonen den 25 sistl. September medföljde stadsfogden Moberger till Handlanden Lindmans hus, dels hörde den derutanför samlade folkhop, ur hvilken ropet ”ned med Lindman” ej sällan upphäfdes, yttra ett häftigt missnöje mot denne för hans uppköpande af spannmål, och dels deribland igenkände Stenroddaren Carl Gustaf Abrahamsson eller Carlsson, hvilken, jemte en karl, som var iklädd en ljus rock, skrek ock förde oväsende; att vittnet, som jemväl hörde namnet
