Om språkskiljaktigheterna i Svenska och Isländska fornskrifter.
Strödda anmärkningar
af
Carl Säve.
Man har framställt den frågan: Äro de i Sveriges äldsta urkunder framträdande afvikelser från Isländskan att anse såsom i en jämnförelsevis senare tid uppkomna, eller äro de att hänföra till en tidsålder före de nu kända äldsta Isländska och Norska handskrifter?
För att kunna lemna ett i någon mon bestämdt och nöjaktigt svar på denna fråga, blifver det nödvändigt att först afgöra, hvad som här bör förstås med Sveriges äldsta urkunder. De åldrigaste urkunderna på modersmålet äro nämnligen af tvänne sins emellan mycket olika slag: Runinskrifter, merendels ristade i sten, och Lagböcker, skrifna med medeltidsstil, de äldre å pergament, de yngre å papper. Men då här icke så mycket är fråga om sjelfva dessa urkunders ålder med afseende på nedskrifningstiden, utan fastmera om det språks ålder eller snarare ålderdomlighet, på hvilket de äro affattade, så har man äfven att fästa en hufvudsaklig vigt vid dettas beskaffenhet i förhållande till andra och särdeles till äldre och närskylda språk. En yngre handskrift kan nämnligen innehålla ett äldre språk, och en äldre handskrift tvärtom ett jämnförelsevis yngre språk. Såsom exempel på en till
