nedskrifningstiden yngre, men till sin beskaffenhet i språkligt hänseende i mänga fall äldre handskrift, kan nämnas Guta Lag eller Gotlands Lagen, betraktad i förhållande till Vestgöta Lagen. Den lärde Utgifvaren anser den sist nämndas äldsta handskrift icke vara nedskrifven förr ån omkring åren 1280—90, men dock troligen författad vid början af samma århundrade, under det att han antager Guta Lag för att icke vara affattad förr än närmare slutet af 1200-talet eller kanske vid början af 1300-talet. Men det oaktadt är språket i Guta Lag i många stycken afgjordt ålderdomligare, än i Vestgöta Lagen. Ett ännu mera slående exempel kunde man finna uti någon detta år på Island utkommande tidning och Gustaf den för stes Bibel. Under det nämnligen att den Isländska tidningen är mera än 300 år yngre än bibelöversättningen, kan dock språkidiomet i tidningen sägas vara fullt ut 300 år äldre än öfversättningens; ja, det är i sjelfva verket ålderdomligare, än både Guta och Vestgöta Lagens tungomål.
Utaf de såsom de äldsta Svenska urkunder uppställda runinskrifter och lagböcker, äro de förre utan tvifvel äldre än de senare, och detta såväl i allmänhet i afseende på tiden, som äfven, och i ännu högre grad, i afseende på språkets beskaffenhet. Och äro nu dessa runinskrifter i alla hänseenden äldre, än alla både öfriga Forn-svenska och till och med Isländska handskrifter, så faller det äfven af sig sjelft, att alla runspråkets afvikelser från Isländskan moste tillhöra en äldre tid. Någre få runstenar åro visserligen mycket, ja, ända till 300 år yngre, än de äldsta laghandskrifterna — så äro t. ex. tre Gotländske från åren 1506 och 1514[1] — men de fleste äro utan allt tvifvel af en mycket högre ålder, för några uppgående till kanske 2—300 år. Till sådana böra säkerligen de fleste af de s. k. Östervägs-stenarne, som blifvit reste öfver till Grekland och Miklagård (Byzans) dragande Nordboar.[2] Utaf dessa runinskrifter torde således icke få tillhöra 11:te
- ↑ Se Liljegren: Runurkunder N:o 1750, 1701 och 1855; samt Säve: Gutniska Urkunder, Stockh. 1859. N:o 106. 18 och 147.
- ↑ Strinnholm (Sv. Folkets Hist. II. s. 341—2) fäster visserligen uppmärksamheten på ett lagbud i Vestg. Lag. I. ArfÞ. B. 12: 2: ”Ingsins mans arv taær hæn mæn (den man, som) i Girklandi sitær”, hvilket kunde bevisa, att minnesstenarne öfver Nordiska väringar kunde tillhöra Vestg. Lagens tid. Men utom det, att ett lagbud nog stundom kan komma att qvarstö uti en lagbok långt efter den tid, då det är i full användning, så visas det tillika på anf. st., att de egentliga Miklagårdsfärderna från Sverige alldeles upphörde omkring midten af 13:de årh. Ja, der säges till och med, att redan från 12:te och följande århundranden större delen af väringarne
