äro jämnförelsevis mindre, mera aflägsna och slutna bygder, dit den allmänna samfärdselns ström, särdeles fordom, icke förmådde framtränga med någon egentlig styrka.
Oaktadt hvarken, Island eller Norge någonsin hafva hållits för hufvudland i Norden, har man dock någon gång på den sista tiden gått så långt, att man velat förneka Sverige allt arf och odal uti de gamla gudamytherna: desse angå icke Sverige, och det talas icke om Nordens, utan blott om Norrmannens gudalära i hedendomen. Och likväl år det ovedersägligt, att forntiden sjelf såg saken utur en helt annan synpunkt. Då ansågs det gamla Svithjod utan all fråga för Nordens hufvudland: — der, vid de gamla Sigtunerna, vid Uppsalarne, hade man rest det första hofvet för Åsa-gudarne, der var hela Nordens högheligaste Vi eller offerhus. Derföre kallar Snorre Sturleson, den Nordiska häfdaforskningens fader, det gamla Åsa-landet österut, norr om Svarta hafvet, icke för Háloga-land, utan för Svíþióð in mikla, med samma namn således som det nordliga Svithjod vid Lagen (el. Mälaren); derföre börjar han sina Norska Konunga-sagor med en Svensk saga, Ynglinga-Sagan, för att han på sina Norske konungar skall kunna kasta glansen af Svensk guda-borenhet. Ja, liksom Greken fordom med dyrkan och vördnad såg till berget Ida, till Delos och de öfriga gudavaggorna, så blickar den ytterst i polarhafvet boende Isländingen ännu i dag med vördnad åt det fräjdade Svithjod och Uppsala, hela Nordens, de Nordiska fornfolkens hufvud och hjerta!
