väsendtliga stycken, stod hon fastare och vidamera oförvillad qvar på forngrunden, än den vestligare boende systern. — Om man således icke med ett kort och afgörande ja eller nej kan besvara den framställda frågan: Om de i Sveriges äldsta urkunder röjda afvikelser ifrån Isländskan äro att anse såsom i en jämnforelsevis senare tid uppkomna, eller om de äro att hänföra till en tidsålder före de nu kända äldsta handskrifter från Island och Norge? — så synes det ovedersägligt, att kanske de vigtigare olikheterna mellan nämnda yngre Forn-Svenska och den tidens Isländska icke äro uppkomna i en jämnförelsevis senare tid, utan äro att hänföra till en tidsålder före de äldsta nu kända Norsk-Isländska handskrifterna.
En motsatt åsigt torde hysas af mången i vårt land, och hyses utan tvifvel af ännu flere hos våra Nordiska grannar; men detta kommer till en stor del, dels å ena sidan af ett nog vanligt underskattande, och å den andra någon gång af ett öfverskattande utaf det egna, och dels af fattigdomen på fornurkunder på det ena och rikedomen på det andra hållet.
Ja, man har i några icke särdeles gamla skrifter gått så långt, att man velat nedsätta Sverige till ett bihang, eller rättare Sviarne i forntiden till en föga talrik och h. o. h. underordnad afdelning under den stora Norröna-, d. v. s. den Norska stammen. Utaf denna Norrmännens, hvad man kunde kalla talrikhet, skulle då vidare följa, att deras språk vore det förnämsta, vore normal- eller odal-tungan i Norden. Men orsaken dertill, att Norskan och Isländskan, såväl fordom som nu, egde och eger qvar så mycket mera fornt och ålderdomligt, än Svenskan, är den samma som att Dalarne[1] och Gotland nu hafva det ålderdomligaste språket i Sverige: orsaken är helt enkelt den, att de
- ↑ Af det Nordiska fastlandets alla nu lefvande landskapsmål, kan intet
i forntrogenhet jämnföras med språket i Dalarne, isynnerhet Elfdalskan.
Ty utom på Island eller Färöarna, lär man föröfrigt ingenstädes kunna
uppvisa sådana böjningsmönster som t. ex. presens af Dal. biða, Isl. biðja
bedja:
Dal. Sg. ig bið Pl. wir l. wið biðum Isl. Sg. ek bið Pl. vèr biðjum du bið ir l. ið biðið þú biðr þèr biðið ann bið der biðið hann biðr þeir biðja eller Sing. af det Dal. mikjin, Isl. mikill adj., stor, mycken:
Dal. Sg. m. n. mikjin f. mikji n. mikjið Isl. mikill mikil mikit d. miklum mikler mikela miklum mikilli miklu a. miklan mikla mikjið mikinn mikla mikit Dal. har nämnligen nästan h. o. h. förlorat genitiven, och derföre är han utlemnad äfven för Isländskan. — Detta blott för att visa, hvilket adal-nordiskt mål, som ännu lefver på Svensk tunga.
