Namnet »Hindenburg» lades först 1789 till vårt. Under den neumarkska tiden hade vi genom äktenskap kommit i förbindelse med denna släkt. Farmodern till min farfarsfar, som var bosatt vid Heiligenheil i Ostpreussen och tjänstgjorde vid regementet »von Tettenborn», var ävenledes en Hindenburg. Hennes ogifte bror, vilken såsom överste stridit under Fredrik den store, testamenterade sina båda gods Neudeck och Limbsee åt sin systers sonson med villkor, att namnen sammanslogos. Dessa båda gods voro belägna i kretsen Rosenberg, som först genom det ostpreussiska arvet kommit att tillhöra Brandenburg, men sedan tilldelats Västpreussen. Ovannämnda villkor godkändes av konung Fredrik Wilhelm II och sedan dess har vid förkortning av dubbelnamnet benämningen »Hindenburg» använts.
Till följd av detta arv blevo godsen vid Heiligenheil sålda. Även Limbsee måste efter befrielsekrigen av nödtvång avyttras. Neudeck befinner sig däremot ännu i dag uti vår familjs ägo och tillhör änkan efter min närmast yngre broder, vilken icke var fullt två år yngre än jag, varigenom våra levnadsbanor kommo att förlöpa i trogen inbördes kärlek helt nära varandra. Även han blev kadett och fick som officer i långa år tjäna sin konung i krig och fred.
Under min barndom bodde mina farföräldrar på Neudeck. Nu vila de, liksom även mina föräldrar och många andra av min släkt, på den där belägna kyrkogården. Nästan varje år reste vi på sommarbesök till farföräldrarna, i början medelst besvärliga diligensresor. Det gjorde på mig ett djupt intryck, när min farfar, som ända till 1801 hade tjänstgjort vid regementet »von Langenn», berättade, hurusom han på vintern 1806—07 hos Napoleon I på det närbelägna slottet Finckenstein såsom »Landschaftsrat» hade måst anhålla om befrielse från kontributioner, men kallt avvisats. Ävenledes fick jag höra berättas om fransmännens genomtåg och inkvartering på Neudeck. Och min onkel von der Groeben, som bodde vid Passarge, visste att förtälja om striderna inom detta område år 1807.
