med den 7., måhända i någon mån erinrande om vårt ärorika Sedan. Och ett dylikt skulle det också slutligen bliva för den 10. ryska armén vid Augustowo. I dess kittel slutade den väldiga drevjakten den 21. februari och därur fördes mer än 100,000 fiender såsom fångar till Tyskland. Ett ännu större antal ryssar hade drabbats av ett annat öde.
Det hela kallades på Hans majestät kejsarens allerhögsta befallning »Vinterslaget i Masuren». Låt mig slippa den närmare skildringen av detsamma. Vad skulle jag också kunna berätta för nytt därom? Dess namn framkallar minnet av isande vind och dödens stelhet. Inför bilden av detta slag måste granskaren fråga sig: hava verkligen jordiska varelser utfört allt detta, eller har alltsammans endast varit en saga, ett hjärnspöke? Äro dessa marscher genom vinternätter, dessa läger i isiga snödrivor och till sist avslutningen av de för fienden så ohyggliga striderna i Augustowerskogen endast foster av en uppjagad mänsklig fantasi?
Trots de stora taktiska framgångarna i vinterslaget vägrades oss det strategiska utnyttjandet av vad vi uppnått. Väl hade vi åter varit i stånd att nästan fullständigt tillintetgöra en av de ryska arméerna, men i dess ställe trädde omedelbart nya fientliga stridskrafter, dithämtade från andra fronter, där de icke höllos bundna. Under dessa förhållanden kunde vi med de medel, som nu stodo till vårt förfogande på ostfronten, icke uppnå något avgörande resultat. Den ryska övermakten var alltför väldig.
Såsom ryskt svar på vinterslaget följer ett omfattande anfall på våra ställningar framför de gammalpreussiska gränsområdena. Väldiga block vältrar den fientlige härföraren emot oss, block av övernaturlig storlek, vart och ett för sig tyngre än alla våra krafter sammanslagna. Men den tyska viljekraften övervinner även detta tryck. Strömmar av ryskt blod flyta i de mördande striderna norr om Narew och väster om Njemen ända till vårens ankomst; himlen vare tack, på rysk mark! Tsaren må hava många
