på kriget ytterligare skulle skärpas. Ävenledes kände sig Österrike-Ungern redan nu hotat i ryggen genom Italiens politiska hållning. Ett stort framgångsrikt slag på ostfronten kunde helt och hållet förändra statens betänkliga läge.
På grund av detta bedömande av förhållandena ställde jag mig på general von Conrads sida, då han hos tyska högsta krigsledningen talade för avgörande operationer på östra krigsskådeplatsen. De truppstyrkor, som av mig ansågos nödvändiga för ett dylikt avgörande, trodde sig icke vår högsta krigsledning kunna ställa till förfogande. Den föreslagna planen utmynnade därför inom mitt befälsområde endast i ett enda stort slag, som vi utkämpade i Ostpreussen.
Vid början av året voro fyra armékårer under transport till oss från hemorten och västfronten för att ställas till vårt förfogande. De skola urlasta i Ostpreussen, dels förstärka 8. armén och dels bilda 10. armén under generalöverste von Eichhorn samt uppmarschera och rycka fram, för att på sidan om båda flyglarna av vår i linjen Lötzen—Gumbinnen belägna tunna försvarsställning gå till anfall. Genom en långt utsträckt kringgångsrörelse, utförd av två starka flygelgrupper, skall den under general Sievers stående 10. ryska armén omfattas, så att vid deras slutliga förening i öster på rysk mark i stort sett allt, som eventuellt ännu fanns kvar av fienden, skulle krossas.
Redan uti högkvarteret i Posen den 28. januari delgives våra arméchefer den första grundläggande planen för operationen i följande ordalag:
»Jag har för avsikt att till omfattning av fiendens norra flygel ansätta 10. armén med vänstra flygeln i riktning Tilsit—Wilkowischki, att med lantvärnsfördelningen Königsberg och 8. arméns vänstra flygel fasthålla honom uti frontal strid och med 8. arméns högra flygel gå till anfall mot linjen Arys—Johannisburg och söder därom.»
Den 5. februari följer så från Insterburg, dit vi för att leda slaget begivit oss, den egentliga anfallsordern. Den sätter de båda massorna på flyglarna i rörelse från och
