I april 1916 firade jag i Kowno mitt 50-års tjänstejubileum. Med tacksamhet mot Gud samt mot min kejsare och konung, som genom nådig minnesgodhet förskönade dagen för mig, skådade jag tillbaka på ett halvt århundrade, genomlevat i krig och fred i tjänst för tronen och fosterlandet.
Vid Kowno hade sommaren 1812 starka delar av den franska hären gått över Njemen österut. Minnet av denna tid och den tragiska utgången av detta djärva tåg hade hos våra fiender framkallat förhoppningen, att även våra trupper genom hunger, köld och sjukdomar i Rysslands vidsträckta skogs- och kärrtrakter skulle gå ett liknande öde till mötes som det, vilket drabbat den store korsikanens stolta arméer. Man spådde oss denna utgång, måhända mindre av inre övertygelse än för att lugna de egna omdömeslösa massorna. Också voro våra bekymmer för truppernas underhåll under vintern 1915—16 ingalunda ringa. Vi visste ju, i vilka, trots all nutida utveckling, jämförelsevis öde och mången gång av smittosamma sjukdomar hemsökta områden, vi nu hade att tillbringa den kalla årstiden.
