ännu i det närmaste halvtannat år förflyta. Under denna tidrymd hade å ena sidan krigsläget förskjutits ganska betydligt till vår nackdel och å andra sidan vår marins prestationsförmåga på U-båtsväsendets område mer än fördubblats.
KOWNO.
I oktober 1915 förlade vi vårt högkvarter till Kowno, i det ockuperade fiendelandet.
Till min generalstabschefs förutvarande verksamhet kommo nu även arbetena för förvaltningen, återuppbyggandet och utnyttjandet av landet till truppernas, hemortens och invånarnas underhåll. Det härur uppväxande arbetet skulle enbart varit tillräckligt att helt och fullt taga en mans arbetskraft i anspråk. General Ludendorff betraktade det såsom ett tillägg till sina övriga tjänsteåligganden och ägnade sig åt detsamma med den honom egna rastlösa arbetsviljan.
Från Kowno hade jag under den lugnare vintertiden 1915—16 tillfälle att besöka Bjalowjeserskogen. Ty värr hade villebrådet lidit starkt under de krigiska tilldragelserna. Genomtågande trupper och tjuvskyttar bland bönderna hade betydligt decimerat detsamma. Detta oaktat lyckades det mig dock att under en härlig fyra dagars jakt- och slädfärd i januari 1916 nedlägga en visent och fyra hjortar. Förvaltningen av det vidsträckta skogsreviret befann sig i händerna på den erfarne bajerske överjägmästaren Escherich, vilken mästerligt förstod att göra de rika skogsbestånden nyttiga för oss utan att därvid någon skogsskövling förekom.
Även Augustowerskogen besökte jag samma vinter. En till min ära anordnad vargjakt förlöpte ty värr utan resultat. Vargarna föredrogo att hålla sig utom skotthåll för mig. Av spår efter striderna föregående februari såg jag endast skyttevärn. Eljest var slagfältet, åtminstone på de ställen av skogen, som jag besökte, fullständigt upprymt.
