Sida:Ur mitt liv.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
133

om, att I skolen uppfylla eder heliga plikt mot tsaren och hemorten och befria edra under fiendens ok suckande bröder. Gud hjälpe oss för vår heliga sak!

Generaladjutant (Undert.) Ewert.»


Visserligen är det för var och en, som känner förhållandena, förvånande, att ett dylikt företag igångsattes under en årstid, då genom snösmältningen betänkliga svårigheter för dess genomförande kunde uppstå från ena dagen till den andra. Valet av tidpunkt får väl därför mindre tillskrivas den ryska ledningens fria vilja än påtryckning från en nödlidande bundsförvant.

När nu, sedan anfallet inställts, detta från officiell rysk sida förklaras uteslutande bero på omslaget i väderleken, är detta säkert blott halva sanningen. Minst lika mycket som den uppblötta jorden hava förlusterna bidragit till det svåra bakslaget. Med försiktig uppskattning böra de beräknas till minst 140,000 man. Det skulle därför vara riktigare av den fientliga krigsledningen att säga, att den stora offensiven hittills fastnat icke blott i dy, utan i dy och blod.

Från en tysk officers skildring av dessa vårstrider, anför jag till slut följande ställe: »Icke mycket mer än en månad hade förgått, sedan den ryske tsaren vid Postawyfronten inspekterade stormfördelningarna, då generalfältmarskalk von Hindenburg åkte till fronten för att tacka sina segerrika regementen. I Tschernjaty och Komai, Jodowze, Swirany och Kobylnik, fågelvägen blott några kilometer från skådeplatsen för tsarparaden, talade han till deputationer från fronttrupperna och fördelade järnkorsen. För ett ögonblick stodo då fältherren och handgranatkastaren hand i hand, mätande varandra med långa förtroendefulla blickar. Vårsolen strålade som segerns sol över Hindenburgfronten...»

Det var min andel i Naroczslaget.