DEN RYSKA OFFENSIVEN MOT DEN ÖSTERRIKISK-UNGERSKA OSTFRONTEN.
»Verdun!» — Efter ingången av februari månad nämndes detta namn allt oftare hos oss på ostfronten. Man vågade blott halvhögt och i hemlighet tala därom. Man lade på detsamma en tonvikt, som uttryckte både tvivel och betänklighet. Och ändå, tanken att taga Verdun var god. Verdun i vår ägo måste avsevärt stärka läget på vår västfront. Därigenom blev åtsnöringen vid vår mest sårbara tryckpunkt där borta slutgiltigt undanröjd. Måhända framginge ur fästningens erövring även ytterligare operativa möjligheter i sydlig och västlig riktning.
Den nämnda fästningens betydelse berättigade alltså enligt min åsikt försöket att anfalla den. Man hade ju i sin hand att i rätt tid åter avbryta företaget, om detsamma visade sig omöjligt att genomföra, eller om de därför nödvändiga offren skulle ställa sig för stora. Och vidare: har icke under detta krig vid anfall på fästningar det djärvaste, mest osannolika redan upprepade gånger lyckats oss på det mest glänsande sätt?
Från och med slutet av februari talade man icke längre i hemlighet om Verdun, utan högt och glatt. Ordet »Douaumont» lyste i samband därmed som en det tyska hjältemodets jättefackla ända längst bort till ostfrontens mest avlägsna delar och höjde även deras mod, som just nu med allvar och bekymmer blickade på utvecklingen av händelserna vid Naroczsjön. Visserligen gömmer dock anfallet på Verdun, även en bitter känsla för oss, ty företaget betyder i alla fall det bestämda uppgivandet av att söka ett avgörande här på ostfronten.
Under tidernas lopp kom Verdun ytterligare att nämnas med olika tonfall. Betänkligheterna börja så småningom vinna övervikt, men man uttalar dem sällan. I korthet kan man sammanfatta dem sålunda: Varför fortsätter man
