Sida:Ur mitt liv.djvu/139

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
137

Min allerhögste krigsherre kallar mig och min generalstabschef tvenne gånger till sitt högkvarter i Pless i och för rådplägning över det svåra läget på ostfronten. Sista gången, i slutet av juli, faller där avgörandet om nyregleringen av befälsförhållandena på ostfronten. I gengäld för den, trots Verdun och Somme, erbjudna räddande handen har den tyska högsta krigsledningen av Österrike-Ungern krävt garanti för en stramare organisation av befälsförhållandena på ostfronten. Med rätta! Min befälsbefogenhet utsträcktes alltså ända till trakten av Brody, öster om Lemberg och starka österrikisk-ungerska truppförband underställdes mig.

Vi besökte snarast möjligt de oss nytilldelade armékvarteren och funno hos de österrikisk-ungerska myndigheterna fullständigt tillmötesgående och ett oförbehållsamt erkännande av de egna svagheterna. Visserligen åtföljdes icke överallt erkännandet av den viljekraft, som förbättrande ingriper i de förevarande bristerna. Och dock, om det någonsin i en här behövdes en allt behärskande genomgripande myndighet och en enhetlig ledning, så var det här i denna folkblandning, eljest måste även det bästa blodet i dessa kroppar flyta och spillas förgäves.

Utvidgandet av befälsområdet föranledde mig att förlägga mitt högkvarter längre söderut, till Brest-Litowsk. Där möttes jag den 28. augusti på middagen av Hans majestät kejsarens befallning att snarast möjligt avresa till stora högkvarteret. Såsom anledning meddelar mig chefen för militärkabinettet endast: »Läget är allvarligt!»

Jag nedlägger hörluren och tänker på Verdun och Italien, på Brussilow och den österrikiska ostfronten och så på underrättelsen: »Rumänien har förklarat oss krig.» Starka nerver komma att behövas!