von Massenbach. Bland godsets stora barnaskara fick jag många kära lekkamrater. Minnet av Pinne har hos mig städse hållit sig synnerligen friskt. Från Posen besökte jag på senhösten 1914 platsen och beträdde under rörelse det lilla anspråkslösa huset i byn, i vilket vi en gång levat ett så lyckligt familjeliv. Den nuvarande godsägaren är son till en av mina dåvarande lekkamrater. Fadern har redan ingått i den eviga vilan.
Under Glogautiden inföll mitt inträde i kadettkåren. Dessförinnan hade jag där besökt borgarskolan och det evangeliska gymnasiet, tvenne år på vartdera stället. Efter vad jag hört, har man på grund härav i Glogau bevarat mig i så gott minne, att på vårt dåtida boningshus anbragts en tavla, som erinrar om min vistelse därstädes. Jag har till min glädje fått återse staden, då jag var kompanichef i det närbelägna Fraustadt.
Om jag blickar tillbaka på den här skildrade tiden, torde jag kunna säga, att min första uppfostran var fotad på den sundaste grundval. Jag kände därför vid avskedet från föräldrahemmet, att jag lämnade oändligt mycket bakom mig, men jag insåg även, att oändligt mycket givits mig att medföra på den fortsatta vandringen genom livet. Och så har jag känt det under hela mitt liv. Länge fick jag glädja mig åt den omsorgsfulla, aldrig tröttnande föräldrakärleken, som senare även utsträcktes till min familj. Jag var redan regementschef, då jag förlorade min mor; min far gick ifrån oss, strax innan jag utnämndes till chef för IV. armékåren.
Man kan gott säga, att livet i den preussiska kadettkåren då för tiden var medvetet och avsiktligt hårt. Vid sidan av skolbildningen var uppfostran inriktad på en sund utveckling av kropp och själ. Dådkraft och ansvarskänsla skattades lika högt som vetande. I denna uppfostringsmetod låg intet ensidigt utan i stället en viss styrka. Den individuella personligheten skulle och kunde fritt utveckla sina sunda speciella egenskaper. Det låg något av den
