Sida:Ur mitt liv.djvu/148

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
146

kvar. Jag drager icke i betänkande att framhålla detta obestridliga faktum såsom en synnerlig svaghet för vårt läge i stort sett.

Och nu till de enskilda bundsförvanterna.

De inrepolitiska förhållandena i Österrike-Ungern hade under loppet av sommaren 1916 tagit en ingalunda ofarlig vändning. Den därvarande politiska ledningen hade några veckor före vår ankomst till Pless inför vår riksledning icke gjort någon hemlighet av, att Donaumonarkien icke längre var i stånd att bära någon genom militära och politiska missöden framkallad ytterligare belastning. Missräkningen över att den med alltför stora löften beledsagade offensiven mot Italien strandat, var djupgående. Det snabba sammanbrottet av motståndet på den galizisk-wolhyniska fronten framkallade hos den stora massan av det österrikisk-ungerska folket en misstrogen pessimism, som fann ett obegränsat eko inom folkrepresentationen. De ledande kretsarna i Österrike-Ungern stodo tvivelsutan under inflytande av denna stämning. Det var visst icke första gången, som dylika betänkliga åsikter ljudit över till oss från deras centrum. Man hade där för litet självförtroende. Då man icke förstod att samla sina egna krafter, misstrodde man deras storlek. Med detta omdöme förnekar jag ej, att de politiska svårigheterna inom dubbelmonarkien voro oändligt mycket större än inom vårt enade tyska fosterland. Även livsmedelsfrågan var allvarsam. Särskilt ledo de tysk-österrikiska landsdelarna bittert av den härskande bristen. Enligt mitt förmenande förelåg ingen anledning att på något sätt misstro Österrike-Ungerns förbundstrohet. Under alla förhållanden måste emellertid sörjas för, att landet snarast möjligt lättades från den på detsamma vilande bördan.

Annorlunda, jag skulle kunna säga nationellt fastare än i Österrike-Ungern, lågo de inrepolitiska förhållandena i Bulgarien. Samtidigt med striden för de bulgariska stamförvanternas statliga sammanslutning förde landet striden för sin slutgiltiga ställning såsom den främsta makten på