Sida:Ur mitt liv.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
145

Livsmedelsransonerna blevo allt knappare, skördeutsikterna voro medelmåttiga.

Rumäniens krigsförklaring betydde under dessa omständigheter en ytterligare belastning av hemortens krigsvilja. Dock var fosterlandet uppenbarligen även nu berett att hålla ut. Huru länge och huru stark denna stämning skulle hålla sig, kunde man visserligen icke på förhand säga. Utgången av den närmaste tidens krigiska tilldragelser måste i detta hänseende komma att verka avgörande.

Vad Tysklands förhållande till sina bundsförvanter beträffar, skulle vi, enligt propagandauttalandena i den fientliga pressen under kriget, obetingat behärska dessa. Det påstods, att vi så att säga höllo Österrike-Ungern, Bulgarien och Turkiet i strupen, beredda att strypa dem, om de icke gjorde, vad vi ville. Och dock kunde det knappast givas en större förvanskning av verkliga förhållandet, än vad som låg i detta påstående. Jag tror, att Tysklands svaghet i jämförelse med England ingenstädes tydligare framträder än i olikheten i politiskt inflytande på respektive bundsförvanter.

Om till exempel det officiella Italien någon gång skulle vågat att utan britannisk tillåtelse öppet visa benägenhet för fred, så var England, när som helst, i stånd att helt enkelt genom hunger tvinga denne bundsförvant till fortsättande av den en gång påbörjade politiken. Lika stark och ovillkorligt behärskande var Englands ställning gent emot Frankrike. Mera oberoende i detta avseende var väl Ryssland, men även tsarrikets politiska självständighet hade av statshushållnings- och finansiella skäl gent emot England sina gränser. Huru mycket ogynnsammare var icke Tysklands ställning i detta hänseende. Vilka politiska, ekonomiska eller militära maktmedel hade vi i vår hand att tillgripa vid eventuella avfallssträvanden hos någon av våra bundsförvanter? Så vida dessa stater icke genom fri vilja eller på grund av den hotande säkra undergången kände sig bundna vid oss, hade vi ingen makt att hålla dem


10. — Hindenburg, Ur mitt liv.