Till och med över Afrikas nordkust försökte vi bringa våra vapenbröder understöd. Sålunda utvecklade vi bland annat närmare den av Enver Pascha år 1917 väckta tanken att sända stammarna i Yemen, vilka förblivit sin Padischah i Konstantinopel trogna, finansiell hjälp. Då landvägen dit spärrades av upproriska nomadstammar i Arabiska öknen, och Röda havets kuster icke kunde nås med våra undervattensbåtar, på grund av att deras aktionsradie var för liten, återstod oss ingen annan väg än genom luften. Till mitt djupa beklagande disponerade vi då ännu icke något luftskepp, som med säkerhet skulle kunnat övervinna de meteorologiska svårigheterna vid en färd över den stora öknen. Planens utförande måste därför uppgivas.
I detta sammanhang bör jag nämna, att jag 1917 med det varmaste intresse följde försöket att luftledes tillföra våra skyddstrupper i Ostafrika vapen och läkemedel. Zeppelinskeppet måste som bekant vända om över Sudan, enär våra skyddstrupper under tiden ryckt längre söderut och förlagt sina operationer till Portugisiska Ostafrika. Med vilka stolta känslor jag under kriget i tankarna följde dessa präktiga truppers nästan övermänskliga prestationer, behöver ingen närmare förklaring. De hava på afrikansk mark rest ett oförgängligt minnesmärke åt tyskt hjältemod.
Vid en återblick på våra allierades prestationer måste jag erkänna, att de i det gemensamma arbetet för vår stora sak spände sina egna krafter, så långt som deras statliga, ekonomiska, militära och etiska krafters kynne gjorde det möjligt för dem. Ingen uppnådde visserligen idealet, men om vi framför alla andra mest närmade oss detta ideal, så var detta endast möjligt till följd av de väldiga, för oss i början icke fullt medvetna inre krafter, vilka vi under loppet av vår historias sista årtionde hade samlat, krafter, som förefunnits i fosterlandets alla samhällslager, icke slumrande utan levande och alltjämt växande sig starkare i beständig omsättning. Endast då en hel stat i sig själv är sund, och ofördärvade livskrafter så starkt
