genomflyta densamma, att de osunda i det avgörande ögonblicket ryckas med, endast då äro sådana prestationer, som dem vi fullgjorde och därtill fullgjorde långt utöver de förpliktelser, vårt förbund ålade oss, tänkbara.
Att så kunde ske, därför hava vi historiskt bevisligt huvudsakligen att tacka Hohenzollrarna och bland dessa i den tyska storhetens sista skede vår kejsare Wilhelm II. Trogen sin ätts traditioner såg denne härskare i hären folkets bästa skola och arbetade oförtrutet på dess fortsatta utveckling. Så stod då Tysklands härsmakt där som den främsta i världen: före kriget det fredliga arbetets aktningsbjudande skydd, under kriget kärnan i all kraftyttring.
PLESS.
Redan under krigets tidigare skeden hade den oberschlesiska lilla staden Pless av högsta krigsledningen valts till provisoriskt säte för stora högkvarteret. Anledningen till detta val låg i uppehållsortens nära grannskap till det österrikisk-ungerska högkvarteret i den österrikisk-schlesiska staden Teschen. Den fördel, som möjligheten av ett snabbt och personligt meningsutbyte mellan de båda högkvarteren medförde, var även nu bestämmande för högkvarterets fortsatta bibehållande på denna plats.
Det tyska stora högkvarteret utgjorde naturligtvis en mötesplats för tyska och allierade furstliga personer, vilka ville rådföra sig med min kejserlige herre i politiska och militära frågor. Till de första monarker, som jag där hade äran att närmare komma i beröring med, hörde tsar Ferdinand av Bulgarien. Han gjorde på mig intryck att vara en framstående diplomat. Hans politiska blick gick långt bortom Balkans gränser. Mästerligt förstod han därvidlag att verksamt belysa och framhålla sitt lands ställning till världspolitikens stora avgörande frågor. Bulgariens framtid borde, ansåg han, avgöras i detta krig genom det slutgiltiga avlägsnandet av det ryska inflytandet och förenandet
