eviga stadens gamla minnesmärken utövade större dragningskraft på mig än den italienska renässansens skapelser.
Roms kloka inseende av folkliga företräden och brister, dess hänsynslösa egoism, vilken för det egna intresset icke försmådde något medel, vare sig det gällde vän eller fiende, dess skickligt anlagda dygdiga harm, om fienden någon gång vedergällde lika mot lika, dess utnyttjande av alla lidelser och svagheter hos de fientliga folken, som de så klokt använde sig av, särskilt emot de germanska stammarna och som här gjorde större nytta än vapenmakt, fann enligt mina senare erfarenhetsrön sin spegelbild och fullkomning uti den brittiska statsklokheten, vilken lyckats utforma alla dessa sidor av diplomatisk konst till högsta grad av förfining och världsbedrägeri.
Med all aktning för forntiden sökte jag mina ungdomshjältar endast bland mitt eget folks bundsförvanter. Öppet och ärligt uttalar jag i det fallet min uppfattning, att vi icke få vara så ensidiga och otacksamma, att vi av beundran för en Alkibiades eller Temistokles, för de olika Catos eller Fabierna helt och hållet förbise de män, som i vårt eget fäderneslands historia hava spelat en minst lika viktig roll, som de ovan nämnda en gång för Grekland och Rom. Jag har tyvärr upprepade gånger gjort ledsamma iakttagelser i detta hänseende under samtal med tysk ungdom, som därvidlag med all sin lärdom dock föreföll mig en smula okunnig.
För dylik okunnighet bevarade oss våra lärare och uppfostrare i kadettkåren, och jag tackar dem därför än i dag. Denna tacksamhet tillkommer i främsta rummet en dåvarande löjtnant von Wittich. Av en släkting hade jag vid ankomsten till Wahlstatt särskilt anbefallts i hans vård, och han visade mig städse stor vänlighet. Själv endast ett par år tidigare utgången från kadettkåren, kände han helt och fullt med oss, deltog gärna i våra lekar, särskilt i snöbollskrigen vintertid, verkade överallt eggande och
