uppmuntrande och ägde därtill betydande anlag såsom lärare. År 1859 har han i första klassen undervisat mig i geografi samt sex år senare uti »Selekta» i Berlin bibringat mig kunskap i kartritning, och då jag flera år efteråt besökte krigsakademien, återfann jag även där generalstabsmajoren von Wittich såsom lärare. Redan som löjtnant sysselsatte han sig med krigshistoria och gav oss mången gång under söndagspromenaderna, genom anordnande av smärre övningar i därtill lämplig terräng, åskådliga bilder av gången av de slag, vilka vid denna tid, 1859, utkämpades i norra Italien, som t. ex. Magenta och Solferino. Senare i Berlin uppmuntrade han mig, kadetten, till studium av krigshistorien och ledde därigenom mitt ungdomliga intresse in i banor, vilka blevo av betydelse för min framtida omdömesförmåga. Krigshistorien är i alla fall den bästa läromästaren för den högre truppföringen. Då jag sedermera förflyttades till generalstaben, beklädde ännu överstelöjtnant von Wittich en viktig befattning vid densamma, och slutligen hava vi båda, till och med samtidigt, varit kommenderande generaler, d. v. s. armékårchefer. Detta anade icke den lille försteklassisten i Wahlstatt, då löjtnant von Wittich under geografitimmen gav honom ett vänskapligt rapp med linjalen för att han förväxlat Montblanc och Monte Rosa.
Vårt glada lynne led icke av kadettlivets hårda träning. Jag vågar betvivla, att det friska ungdomliga levnadsmodet, som naturligtvis icke undgick att emellanåt stegras till vilt övermod, i någon som helst annan läroanstalt gjorde sig mera gällande än hos oss kadetter. Vi funno uti våra lärare för det mesta förstående, milda domare.
Vad mig själv angår, var jag till att börja med ingalunda någon, vad man i vanliga livet kallar, mönsterlärjunge. I början hade jag att övervinna en på grund av tidigare sjukdom kvarstående kroppslig svaghet. Då jag sedermera, tack vare den sunda uppfostringsmetoden, så småningom blev starkare, hade jag först föga lust att särskilt ägna mig
