stod under sin regerings inflytande, kan jag icke med bestämdhet avgöra. I varje fall var han en varm anhängare av den bulgariska statsledningens utrikespolitiska riktlinjer. Med dess inrepolitiska hållning hade väl hans uppfattning ingenting gemensamt.
General Jekoff älskade sina soldater och var av dem älskad. Hans förtroende till dem även i politiskt hänseende var synnerligen vittgående. Anmärkningsvärt i detta avseende var ett hans yttrande, då tvivel uppdöko, huruvida icke möjligen den bulgariske soldaten skulle vägra strida mot ryssarna: »Om jag säger åt mina bulgarer att kämpa, så göra de det också, mot vem det vara må!» För övrigt voro vissa i folkkaraktären liggande svagheter hos hans soldater icke obekanta för generalen. Härtill återkommer jag senare.
Utom med de ledande militära personerna trädde jag i Pless även i personlig beröring med våra bundsförvanters politiska ledare. Här vill jag endast tala om den osmanske storvesiren Talaat Pascha och den bulgariske ministerpresidenten Radoslawow.
Talaat Pascha gav intrycket av en genial statsman. Han var icke i tvivelsmål om vare sig uppgiftens storhet eller bristerna i statsväsendet. Om det icke lyckades honom att utrota den egoism och den tröghet, som tryckte hans fosterland, så berodde detta uteslutande på storleken hos de svårigheter, som skulle övervinnas. Det gick icke att på några månader förbättra, vad som under århundraden försummats, vad hopblandning av folkraser och inre moralisk utmattning inom vida kretsar i staten långt före kriget fördärvat. Själv trädde han med rena händer i spetsen för staten och stannade där med händerna rena. Talaat var en fullödig representant för det gamla ridderliga turkväldet. Lika politiskt obetingat pålitlig som han mötte mig första gången 1916, sade han oss hösten 1918 farväl.
Svagheterna i den turkiska stats- och krigsledningen lågo i dennas stora beroende av de inre förhållandena.
