Sida:Ur mitt liv.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
157

hängivenhet för vår gemensamma stora och svåra sak var obestridlig. Jag skall aldrig förgäta det intryck, jag fick av Turkiets vice generalissimus vid vår första överläggning i början av september 1916. På min begäran skildrade han då det militära läget i Turkiet. Med anmärkningsvärd klarhet, bestämdhet och öppenhet gav han oss en uttömmande bild av detsamma och slöt, vändande sig till mig, med de orden: »Turkiets läge i Asien är delvis mycket svårt. Vi måste befara att i Armenien kastas ännu längre tillbaka. Ävenledes är det icke uteslutet, att striderna i Irak ånyo snart uppblossa. Likaledes tror jag, att engelsmännen inom kort skola vara i stånd att med övermakt anfalla oss i Syrien. Men vad som än händer i Asien, så ligger krigets avgörande på europeisk mark och för detta ställer jag alla mina ännu disponibla fördelningar till förfogande.» Mera sakligt och osjälviskt har väl ännu aldrig en bundsförvant talat till en annan. Och det var icke uteslutande ord.

Med all sin höga uppfattning av kriget i allmänhet saknade dock Enver Pascha en grundlig militär, jag skulle vilja säga, generalstabsutbildning. En nackdel, som tydligen återfanns hos alla de turkiska cheferna så väl som hos deras staber. Man fick i detta avseende intrycket att det hos orientalerna förefanns en av naturen medfödd brist. Det såg ut som ägde den turkiska armén endast ett litet fåtal officerare, vilka voro i stånd att vid förverkligandet av en riktigt tänkt operation behärska ledningens tekniska, inre uppgifter. Känslan för nödvändigheten, att generalstaben mitt under de stora planernas genomförande även måste syssla med småsaker, saknades. Därav kom orsaken, att den orientaliska tankerikedomen ofta genom bristande militärt verklighetssinne gjordes ofruktbar.

En helt annan natur än den idérike osmanen var vår bulgariske vapenbroder, general Jekoff, en man med nykter iakttagelseförmåga, icke främmande för stora planer, men dock i första hand huvudsakligen inskränkande sig till Balkans synkrets. I huru hög grad han i sistnämnda avseende