LIVET I STORA HÖGKVARTERET.
Uppmuntrad av det livliga intresse, som under det stora kriget från många håll ägnats mitt personliga liv, vill jag här infoga beskrivningen om, huru en dag i allmänhet förflöt uti vårt högkvarter. Jag ber alla, vilka finna dylika miniatyrmålningar mitt bland de väldigaste världshändelser mindre tilltalande, att hoppa över de närmast följande sidorna.
Under fältkriget i Ostpreussen och Polen hösten 1914 hade man icke kunnat tänka på någon efter timmar reglerad tjänstgöring inom vårt armékvarter. Först sedan kvarteret förlagts till Posen, i november 1914, började en större regelbundenhet göra sig gällande i tjänstgöringen och även, om man i krig kan kalla det så, i vårt liv utom tjänsten. Senare ägnade sig särskilt väl den långa stadigvarande vistelsen i Lötzen till att införa en strängt reglerad dagordning i vårt arbete.
Min kallelse till chef för högkvarterets generalstab ändrade i huvudsak intet i vår invanda och beprövade dagordning, om ock från detta ögonblick en i många avseenden mera storslagen och livligare verksamhet började för oss.
För mig började den vanliga dagstjänstgöringen med, att jag omkring kl. 9 f. m., d. v. s. sedan morgonrapporterna inkommit, begav mig till general Ludendorff för att med honom dryfta ändringarna i läget och de eventuellt därav betingade åtgärderna. För det mesta rörde det sig därvid icke om långa uttalanden. Vi levde båda oavbrutet inne uti krigsläget och kände ömsesidigt varandras tankar. Besluten fattades därför mestadels på grund av några få korta satser, ja mången gång voro några ord tillräckliga för att fastställa den ömsesidiga överensstämmelsen, som sedermera tjänade general Ludendorff såsom grundval för vidare utarbetning.
Efter denna överläggning tog jag mig en timmes rörelse i det fria, åtföljd av min adjutant. Emellanåt
